Augustitankar.

Orkelös panik är som ett viskande skrik.


Söndag.

En stabil instabilitet är ändå stabil. Så kan man resonera. Eller. Så öppnar man ögonen.


2013, fattar ni att man inte får måla naglarna hur fan man vill?

Hon vill få mig att definiera mig själv som någonting nytt. Hon vill omdefiniera min sexualitet och jag tror att hon vill att jag ska erkänna mig själv som bisexuell. Jag tycker att jag är samma människa som alltid och därför nekar jag, men konversationer stannar alltför ofta kvar i mitt huvud. Att varför nekar jag? Att varför måste en bisexualitet uttalas? Att varför spelar det roll? Jag vill ligga med en tjej. Jag vill ligga med bögar. Jag vill ligga med yngre och äldre människor. Jag vill utforska den sexuella sfären. Jag må vara homosexuell, heterosexuell, bisexuell, transsexuell, jag må tända på att slå, att bli slagen, att ha sex uppochner, att låtsas vara någon jag inte är, att ha sex offentligt, att titta på katter eller att bli dränkt. Det jag vill säga är att det inte spelar någon roll. Varsågod, placera in mig i vilket fack ni vill, om ni måste. Jag utforskar fortfarande världen och jag kommer aldrig att vara färdigstuderad. Kalla mig sexuell. Vad som kommer före (a;bi;homo;hetero) spelar ingen roll. Det spelar ingen roll för mig, därför borde det inte spela någon roll för er.

Om du lämnade mig nu.

Ibland hamnar världen snett och jag klarar inte av att räta upp den för jag har hamnat i en spiral och spiraler är inte raka, en rak spiral är en cirkel och jag vill aldrig gå runt i en cirkel för jag hatar rutiner och jag hatar att aldrig komma framåt, till någonting nytt. Någonting nytt, som att gå på konsert med någon man knappt känner.

Det var över då.

Det är över. Det är över och du är glad. Jag har precis blottat min själ. Varit onödigt öppen. För en vecka sedan grät du. Du får alltid det du vill. Och som ett knytnävsslag i bröstet inser jag att jag alltid haft rätt. Att jag alltid vetat. Att jag kan fortsätta att lita på mig själv och att jag har ingen att ta hänsyn till.
 
"You're smiling."
"Yes, yes I am."
 
Solen lyser och vi lämnar staden. Åker ifrån varandra igen.
Hur gör man för att andas?

Vilken jävla dag är det.

Du måste sluta nu. Sluta knarka. Du måste sluta nu.

Du måste sluta. Man får inte knarka människor.

(Sex är sex är sex.)

Det finns ingen ände på det hela. Det finns inget ljus och ingen tunnel att söka det i. Om det så är det sista jag gör. Det finns för många knivar. Jag är rädd för knivar men jag vet vad rädsla kan bli. Jag vet vad knivar kan göra.


Glöm inte.

"Vad ska du bli när du är stor då?"
"Jag vet inte", svarar jag för en oräknelig gång i ordningen.

Han är stor. Han får vykort från gamla elever som tackar honom för inspiration. Han har gjort så mycket och inspirerat personer som velat mer. Han har bott i Uppsala. Han har levt det liv som vi lever. Han bor här igen. Sedan många många år. Han verkar olycklig och det gör ont.

Jag tittar ut genom bilfönstret. Jag har varit här i ett dygn men jag är redan tillbaka i en mentalitet som stavas misär.

När jag blir stor ska jag bli lycklig, tänker jag, och det är allt som spelar roll.


Lördag.

Bland sugmärken och fina ord vet jag att aldrig tro för mycket. Ibland är det för mycket. Men jag vet att inte tro det.


Fredag.

En kvinna som gör mig till hennes. Och hon blir min.


Fredag.

Jag är förlorad i intet. Men vad som alltid kommer min väg är det jag aldrig väntat mig. Någon.


Tonsdag.

Talking about it makes me wanna do it all one more time. The good and the bad.


Fanta mera.

Jag vill inte vara med i det ofrivilliga dramat. Jag vet för mycket. Ridå.


Söndag.

Det flytande giftet, att döda tankar.
Flytande gränser, för att begränsa.
Mig.
Dansa, dansa, dansa för att glömma, en känsla som måste bort.
Jag tar inga steg och tror att det är rätt väg att gå.

Som sagt.

Om jag inget säger har jag inget sagt, det är ändå sagt.


Jag får ingen ordning på något.

Plötsligt står han där. Den första mannen som var min man. Eller? Hur stor är risken att han skulle befinna sig här, på min ö? Hur troligt är det? Inte alls. Men skägget är hans, och ansiktet är hans. En aning smalare kropp men samma hållning. Han röker. Jag försöker minnas vilket öra han hade hål i. Kanske det högra. Jag ser bara det vänstra. Sedan åker vi och badar. Var du här? Och i så fall, vill jag ens träffa dig? I think no. Våra år tillsammans ångrar jag inte, men du är ett mycket avslutat kapitel. För efter dig kom Micke.


Föglö Wapen.

Jag har tusen metaforer men vad hjälper det när du har 1001 speglar.


Tid. Nu.

- Släpp nu.
- Ja.
- Har du släppt?
- Nej.
- Varför?
- Tänk om det blir för sent?
- För vad?
- För oss.
- Det finns inget er.
- Det finns inget oss.
- Släpper du taget?
- Ja.


Frihetsstaden.

Ammoniak, säger han, sprutar, luktar och grinar illa. Det är lite starkt, säger han och ser svimfärdig ut.

Jag tänker på Pojken. På dagen då han trodde att hans liv skulle förändras. Då han trodde att hans mamma hade förändrats.

Jag tänker på min dag. Den där dagen i Stockholm i mitten av den värsta tiden i mitt liv. Dagen då jag trodde att Idioten hade förändrats. Allting var som det en gång varit. Men dagen efter satt han på andra sidan bordet och väste åt mamma, att varför satt jag där och åt av hans mat, jag var inte hans att föda. Varje försök till att smita ifrån tände mammas ilska. Så där satt jag i hörnet och kunde inte göra annat än att gråta och äta. Och tacka. För att jag fick finnas till. Utan min bundsförvant som redan hade hittat en väg bort.

Uppsala. Min frihet.


Till idioterna.

Förför. Förstör. Förgör. Mig. Det står tusen noll.


Fredag.

Vem vill du vara?


RSS 2.0