People always lie

Du visste aldrig att jag såg dig. Men jag såg dig bland hundratals människor. Du letade efter kontakt men jag vågade inte gå med på eller erkänna för dig att jag kunde känna dig, känna dig bland hundratals. Jag kände när du kom in i ett rum, slutade andas och väntade tills du hade händerna för mina ögon.

Blir arg för att man inte kan kursivera på facebook. Inser att jag inte kan göra det för hand heller. Tar tillbaka all ilska.

Det gör ont överallt. Varje rörelse gör ont. Varje muskel har separerat sig från maskineriet som är kroppen. Synar kroppen framför spegeln. Allting händer under huden. Inte ens ansiktet ger några ledtrådar om alla slag det mottagit.

På något sätt är jag resultatet av min mamma och min pappa. På något sätt har hon och han skapat ett jag. Vi vet hur processen går till, men hur mycket av mina föräldrar blir jag i slutändan? Hur mycket är ofrånkomlig genetik? Jag vill svara att ingen genetik bestämmer över vem du blir, men det jag vet inte. Jag vill tro att vi skapar oss själva men jag tror på miljö och kan inte avfärda arv. I snart ett halvt liv har mina val i högsta grad påverkats av mina aspirationer att efterlikna människan som gav mig liv i minsta möjliga utsträckning. Jag vill göra allting annorlunda. Jag vill minska likheterna. Ibland använder jag uttryck som jag fått från henne, ibland känner människor igen henne i mitt ansikte. Än idag så är hatet så starkt att jag tappar kontrollen när hon kommer på tal. Jag tappar kontrollen nu. Jag vill önska henne sjukdom och olycka. Jag vill att hon ska leva i sitt eget inre mörker i resten av sitt liv och jag vill att alla ska vända henne ryggen. Ni förstår inte. Hon förgör mina barn. Hon är inte värd någonting. Om jag blir som hon, då är jag inte värd mitt liv.

"När tjocka pratar om föraktet de möter från omgivningen och en smal person dyker upp för att berätta att smala också minsann får skit är PRECIS samma sak som när kvinnor pratar om kvinnors utsatthet och en man dyker upp och säger att män också har det svårt."

 

Diskussionen som följde detta påstående urartade och jag tycker mig se ett förlöjligande av smala kvinnor och deras åsikter i frågan. Det är klart att det är olika typer av problem man möts av som olika typer av personer och har man inte själv varit både smal och tjock kan man kanske inte påstå sig förstå, men hur rättfärdigar det förlöjligandet av andra människor som vill dela med sig av föraktet som drabbar dem? Får bara människor som ÄR en typ av människa prata om den typen av människa? Är det så långt tolkningsföreträdet ska dras? Ska jag som kvinna inte få diskutera både kvinnor och mäns problem? Ska många av er inte få prata om rasism för att ni aldrig kan veta hur det drabbar individen? Ska jag aldrig få tala om förorten, om krig och homosexualitet? Har jag rätten att förlöjliga en annan grupp av människor bara för att jag har ett problem som har en större spridning eller är mer uppmärksammat? Det finns så många bättre sätt att bemöta människor med "mindre värda" problem.

 

Den smala kvinnans problem är mindre legitima.

Hur kommer det sig att det är så rättfärdigat att driva med smala människor, ta på deras kroppar och fälla kommentarer om hur smala de är, hur små bröst de har eller hur lite mat man äter, "för det ser man ju"? Så gör man inte mot tjocka människor, om man inte vill vara elak. Problemet kan verka handla om tjocka vs smala människor och tolkningsföreträde, men i realiteten handlar det snarare om samhällets skeva ideal och alla människors objektifierande av andras kroppar. Vi kommer aldrig att sluta objektifiera men att vi kan sluta tillåta den öppna, aggressiva objektifieringen som gör människor illa.

 

Det här tillåtna sättet att diskutera smala människors kroppar puttar ner människor i avgrunden som är ätstörningar. Som om det inte var svårt nog att hålla sig undan sånt i dagens välfärdssamhälle.

Hur många legobitar man än består av går det alltid att hitta nya sätt att bygga om sig själv på. En livsarkitekt bygger lego.

Överhuvudtaget. Fel. 

Jag vill inte komplicera saker tänker jag och därför blir allting komplicerat. Det snurrar i huvudet och ögonlocken fladdrar. Jag blundar för att det är lättare så. Vill inte titta in i ögon. Vill inte avslöja eller ljuga. Men jag känner leendet mot mina läppar och smittas, rycks med, skrattar.

 

Du är allt jag önskar att jag ville ha.

Would you drown if I let you, I wonder

Would you run if you had to

The mist is both your closest friend and your long lost enemy

But I fear you don't fear

It nearly enough

To run

Jag har så svårt att minnas värme i dina ögon.

"Kan vi gå hem nu?" frågar jag och alla börjar vrida på sig men du svarar leende att "ja, ja det ska vi". Du har inte slutat le en gång under hela kvällen och jag älskar dig och du älskar alla. Jag tar din hand om du ler lika obekymrat som innan. Jag släpper din hand och du ler. Vi delar en cigg istället.