Zteinking.
När jag vill sätta världen i ett sammanhang är det Steinbeck som först dyker upp. Det är tragik och tragikomik. Efter det kommer Zola. Det är förruttnelse och död. Vill få med någonting positivt. Stephen King? Alkoholism och depression. Dinosaurier? Döda.
Allting har en ände och korven den har två.
Fuck.
Noll. Noll är väl också livet?
"Man har väl varit med om värre saker", säger jag och det blir gradvis mer känslosant.
Åtta är livet.
"Det är inte okej att du går härifrån. Du måste stanna här. Du måste sova här en natt. Du måste stanna hos mig en natt annars betyder vi ingenting."
Det fanns en tid då du skrämde mig. Du ställde konstiga krav och sa konstiga saker. Jag var inte redo känslomässigt eller viljemässigt. Ville inte vilja vara med dig. Ville inte känna kärlek med dig. Du viskade åt mig, du skrek åt mig, du grät och sa att jag ignorerade det som fanns. Du sa så många vackra och elaka saker som jag inte får ta så allvarligt. Tar jag bort meningen i dina ord, då tar jag bort dig. Så då tar jag bort dig.
"Det kan vara helt tyst, sen dör kylskåpet. Då tycker man att fan vad tyst det blev."
I världens tystaste rum klarar människor inte av att vistas i en timme. Så sjuk i huvudet är människan. Att hon inte kan behålla förståndet om hon tvingas vara ensam med sig själv.
I can't remember to forget you.
When the glove hits my face my face hits the glove.
"Det verkar vara den tiden på året."
Jag känner hur det flammar till i bröstet och jag ler instinktivt.
"Men.. hur orkar människor leva?"
Han kan inte svara på frågan. Han tar ledigt från jobbet för att världen är vidrig.
Han kan inte svara på frågan. Han tar ledigt från jobbet för att världen är vidrig.
"Folk dör och då firar vi med semlor" säger han.
Vi förstår varandras panik.
"Ses vi snart igen?"
"Det är en dag i taget nu Linn. En dag i taget."
Fantomkänslor.
Och han trodde att han älskade hejdlöst. Han trodde att det var unikt. Det var ord som hon mindes men inte han. Ensam med delade minnen. Det känns ungefär som falska minnen.
Slira.
Livet känns lite enklare med dig vid min sida. Varför det är just du vet jag inte, det känns bara som att vi vibrerar i samma takt. Så jag rör mig i din sfär. Jag tror att vi båda flyr från mer än vi kan sätta ord på. I varsin soffa tittar vi på samma katter.
Men en timme om dagen lever jag.
Jag vill ringa någon. Be om en paus. Säga att livet har hunnit ikapp mig. Men jag klarar inte av att erkänna mig besegrad av livet. Jag har besegrat livet gång på gång innan, jag kan besegra det igen. Det är inte riktigt sant tänker jag och flyr.
För förutsägbart.
Det går inte att dö långsammare än att leva.
Shit.
This egg is just an unborn chick.
This brick just an unthrown brick.
The lot of it all just makes me sick.
I think.
If you hold it in you're just gonna end up shitting yourself.
Really just holding on to an unshat shit.
Välkommen till världens ********** paradis.
Jag kan få mig själv att betyda ingenting. Förminska mig själv till en enda atom. Trots att jag vet att jag är så jävla bra och stark. Så väljer jag att skada mig själv inombords tills armarna brinner igen och det enda ljud jag kan åstadkomma är kippande andetag. Jag vill vilja mer.
En ensam människas bibel.
Det kan ta fyra år att öppna en present. Liksom för att försäkra sig om att man kan göra den rättvisa, att man kan uppskatta den och ge den den tid som den kräver. Det kan gå fyra år men till slut tittar man inte bortom den längre. Till slut vill den bli öppnad. Till slut vill man ge den den tid den kommer att kräva. På första bladet finns en kärlek så jävla stor att man hoppas att orden som följer tar det lugnt med ens hjärta. Allt jag fått av dig vill jag behålla. För du skapar värde i allt. Mitt hjärta i ett järngrepp, Rebecka.
Men nånting.
När man intalar sig att det är okej för att det gör mindre ont den här gången har man redan förlorat, kapitulerat, förminskat sig själv.
Den föregående misärens följder.
Det finns inte längre någon. Jag vet inte om det var mitt fel. Men jag kan inte ringa någon. Omvärlden och jag är inte vad vi brukade vara. Jag har glömt min omvärld och i retur glömde den mig.
Ett år sedan.
En inre strid för att känslor döljer verkligheten. Vill ha inre frid och tvinga organen till konsensus. Lögner, inviter, Karl och transvestiter. Räknar dagar och rustar för kamp, kamp för känslor som behöver kännas och för tårar som antingen skapar likgiltighet eller panikångest. Ingetdera är bra men efter ångest kommer lugn. Efter lugnet kanske striden är över.
Buss.
I relation till alla världens vidrigheter finns inte tillräckligt med magi.
