Känner mig psykisk.
Jag var och träffade psykologen i tisdags. Gjorde nog ett lugnt intryck. Jag misstänker att hon tror att jag döljer någonting, men det gör jag nog inte. Jag har ju mitt liv skrivet över hela kroppen. Det är ett offentligt dokument.
Det är en annan sak att offentliggöra den där känslan. Den kommer när man anar det ibland, men oftast inte. Den kommer med alkohol och den kommer med ensamheten och den tar med sig panikångestattacker oftare än någonsin och jag tror att mitt bröst ska brinna upp. Jag hatar alla för att alla har gjort mig illa och för att ingen är här. Jag hatar mig för att jag bryr mig och för att jag tycker synd om mig. Jag hatar karlar som inte förstår att jag dör utan deras omfamning när jag mår såhär. Ta mig på allvar. Snälla, ta mig på allvar. Du borde vara här nu.
Du måste lära dig mig. Det måste vara du och jag. Jag måste få ha dig. Även om jag är helt fel för dig så måste jag ha dig.
