Det var över då.

Det är över. Det är över och du är glad. Jag har precis blottat min själ. Varit onödigt öppen. För en vecka sedan grät du. Du får alltid det du vill. Och som ett knytnävsslag i bröstet inser jag att jag alltid haft rätt. Att jag alltid vetat. Att jag kan fortsätta att lita på mig själv och att jag har ingen att ta hänsyn till.
 
"You're smiling."
"Yes, yes I am."
 
Solen lyser och vi lämnar staden. Åker ifrån varandra igen.
Hur gör man för att andas?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0