Glöm inte.

"Vad ska du bli när du är stor då?"
"Jag vet inte", svarar jag för en oräknelig gång i ordningen.

Han är stor. Han får vykort från gamla elever som tackar honom för inspiration. Han har gjort så mycket och inspirerat personer som velat mer. Han har bott i Uppsala. Han har levt det liv som vi lever. Han bor här igen. Sedan många många år. Han verkar olycklig och det gör ont.

Jag tittar ut genom bilfönstret. Jag har varit här i ett dygn men jag är redan tillbaka i en mentalitet som stavas misär.

När jag blir stor ska jag bli lycklig, tänker jag, och det är allt som spelar roll.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0