Lycka är kort.
» Det är förvånansvärt hur allt det svåra och jobbiga bara kan skuffas undan till en dammig vrå någonstans inuti ens sinne. Det är förvånansvärt hur två mindre lyckliga människor kan förvandlas till lyckliga människor på bara några minuter, med hjälp av en bil och en massa musik! När vi susade kors och tvärs genom Mora idag, sjungandes på Cornelis och ylandes "Jag drömmer om en fet lebba" tänkte jag att, nog fan klarar jag av att vara lycklig, bara jag aldrig behöver komma hem igen. För utan undantag, varje gång jag kommer hem sjunker hjärtat som sten i bröstet och jag inser att det här är mitt jävla liv. Så när de två människorna som skrikandes på Rammstein insåg att lycka, ja, lycka är kort, då var det dags att återgå till det riktiga livet, men uppmuntrad av två timmars musik-bilande gick jag för en gångs skull in i det stora huset med ett leende i fickan.
Och som om inte lycka vore kort nog märkte jag därefter att jag tappat min nässpray i Runstens bil och min förmåga att andas är ett minne blott.
ψ And too much love, so little hate The devil inside won't control my fate
Och som om inte lycka vore kort nog märkte jag därefter att jag tappat min nässpray i Runstens bil och min förmåga att andas är ett minne blott.
ψ And too much love, so little hate The devil inside won't control my fate
