Frihetsstaden.
Ammoniak, säger han, sprutar, luktar och grinar illa. Det är lite starkt, säger han och ser svimfärdig ut.
Jag tänker på Pojken. På dagen då han trodde att hans liv skulle förändras. Då han trodde att hans mamma hade förändrats.
Jag tänker på min dag. Den där dagen i Stockholm i mitten av den värsta tiden i mitt liv. Dagen då jag trodde att Idioten hade förändrats. Allting var som det en gång varit. Men dagen efter satt han på andra sidan bordet och väste åt mamma, att varför satt jag där och åt av hans mat, jag var inte hans att föda. Varje försök till att smita ifrån tände mammas ilska. Så där satt jag i hörnet och kunde inte göra annat än att gråta och äta. Och tacka. För att jag fick finnas till. Utan min bundsförvant som redan hade hittat en väg bort.
Uppsala. Min frihet.
