People always lie

Jag klarar inte längre av det inre livet. Jag vill kunna reglera, kunna stänga av och sätta på när allting blir mig övermäktigt. Jag känner för mycket kärlek till de små och för lite kärlek till mig själv. Ett tomt inre liv med ett rikt yttre. Jag kommer att sluta nu. Denna blogg kommer aldrig att vara annat än mitt fåfänga försök att skriva av mig livet. Det började i ett uppenbart kaos med rättegångar, modershat och skuldkänslor över maktlösheten jag var fast i. Däremellan fanns du. I några år visste jag vad lycka, tillit och kärlek var. Jag behövde inte skriva av mig livet för det var fint. Jag saknade att skriva och jag fick tillbaka mitt skrivande när jag inte längre hade dig. Jag fick passion och känslostormar. Jag förlorade mig själv. Och jag kan inte längre hitta den jag varit eller den jag ska vara. Jag kan inte längre säga att "såhär är jag". Jag gör så mycket, träffar så många, känner mig glad. I slutändan, när jag stannar upp. Där finns ingen lycka. Ibland säger du mitt namn utan att ha någonting att säga. Jag vet att det gömmer sig någonting stort i det. För stort för mig. Jag tömmer mitt badkar men jag ligger kvar ändå. Skriver mina sista rader i ett värmeljusupplyst badrum med varmvatten rinnande på fötterna. Lågorna fladdrar, ibland irriterande mycket. Jag har haft samma position i en timme och nacken värker en aning. Handleden är trött på att hålla telefonen i denna position. Det är så naket och fult, livet. Så naket och vackert, ibland. Tänker att detta kan ses som ett omvänt dop. Tänker att jag inte längre känner vad jag kände när jag började skriva det här. Jag är färdig. People always lie. Limtsack. 

Kom ihåg att livet kan gå från absolut botten till överflödig lycka inom loppet av en vecka. Kom ihåg att du är en människa som behöver ett syfte. Ett syfte och stimulans.