People always lie

Ramar är till för tavlor, inte människor.

Det är det där vackra med mörkret. Det där som skimrar. Som gör att man lockas tillbaka. Som gör att man glömmer det onda som finns där. Man vet att man tog sig därifrån men man kan inte sätta fingret på varför. Ingenting kan väl göra så ont att man vill bort från skimret. Tänker man. Men det skimrar bara på avstånd, som en hägring. Som vägen som skimrar som vatten. Väl framme omsluts man av en luft som inte går att andas. En luft som rinner ner i lungorna för att stanna där, som svart cement. Klarar man av att ta sig ur mörkret springer man för livet. Tittar sig över axeln. Saktar in. Stannar. Vänder sig om. Det där mörkret. Det skimrar.

Pang. Jag tar emot slaget med öppna ögon. Pang. Jag tar emot ett till slag. Jag tar emot slag efter slag. Försöker väcka kroppen till liv. Den reagerar inte. Påminner mig själv om att andas. Andas. Får en spark i magen. Andas. Andas. Kan. Inte. Andas. Mina lungor är för små. Tiden forsar fram genom rummet, jag försöker hitta luften. Någonstans i andnöden kastar jag ifrån mig min rustning och faller ihop i det intilliggande rummet. Tänker inte. Hör en röst som upprepar ordet "andas". Rösten dränks av mina högljudda försök att få kontroll över kroppen. Det svartnar. Vänsterarmen fastnar i en konstig position. Jag brinner. Jag har eld i mitt bröst.

 

Minns du den första gången?

Don Q slogs mot väderkvarnar. Hans fanns på riktigt. Mina väderkvarnar finns bara i mitt huvud. Det blåser upp till storm.

I två dagar levde hon. Som en dagsslända som fick en extra dag på sig att insupa världen. I två dagar glömde hon bort att allt gott är flyktigt. I två dagar dansade hon i solen och vände ansiktet åt det håll som den befann sig. Ställde sig på murar för att nå högre. I två dagar visste hon att allting skulle bli bra.

 

Sen dog hon.

How wide a web of lies, how deep a shallow ground.

How shallow a naked eye, how sound a sane mind.

How wide a shallow ground, how naked a sound mind.

How deep we plunge in the depth of the web. Without hitting the ground.

 

På ett tåg tillbaka till verkligheten sa han saker som hon inte ville höra. Hon visste att det skulle vara någonting han aldrig skulle kunna ta tillbaka. Och hon skulle tvingas leva med att veta det som hon dittills bara trott. Kvällens färger skiftade för att blotta en verklighet som hon inte ville låtsas om. Din verklighet snuddar vid min, tänkte hon och förbannade honom för att han ville dela mer än hon ville ta del av. "Du är den enda som kan förstå", sa han och hans ögon var bedjande och lite uppgivna. "Jag förstår alltför väl." Hon började känna igen det som syntes utanför tågfönstren. "Jag har inte mått bra på så jävla länge." Han lade handen i hennes svank som tidigare under kvällen. Hon protesterade inte men här fanns en moralisk gräns och hon tänkte inte gå över den. "Du måste leva lite." Han log. "Det är det jag gör nu." "Bra kväll." "Hur blev du så jävla bra?" Minnet av dem båda en sommarkväll. Du var aldrig menad för mig, tänkte hon sorgset. Sorgen var mer för hans skull än hennes. Vi hade flyktiga möten av lycka. Imorgon kapitulerar du och jag måste titta på.

I ett hav av ord hittar jag inte längre de meningsfulla.