Jag får ingen ordning på något.
Plötsligt står han där. Den första mannen som var min man. Eller? Hur stor är risken att han skulle befinna sig här, på min ö? Hur troligt är det? Inte alls. Men skägget är hans, och ansiktet är hans. En aning smalare kropp men samma hållning. Han röker. Jag försöker minnas vilket öra han hade hål i. Kanske det högra. Jag ser bara det vänstra. Sedan åker vi och badar. Var du här? Och i så fall, vill jag ens träffa dig? I think no. Våra år tillsammans ångrar jag inte, men du är ett mycket avslutat kapitel. För efter dig kom Micke.
Kommentarer
Trackback
