People always lie

Om ni inte har varit hemma hos Evelina har ni missat något. Överallt hänger gamla teckningar och skrifter gjorda av Evelina själv och Josefin, sådär som det gör hemma hos vissa. I köket finns bilden på "Degim", som "hopar rep" och en avbild på Evelinas gamla klasskamrat, med förstorade bröst, eftersom Evelina inte vågade rita henne platt (som man faktiskt oftast var i den åldern). På dass hängde det ända tills för något år sedan en lapp ovanför en handdukskrok, som löd "här härade gäster". I hallen hänger det ett rött hjärtat med ordet "mamma" gravt felstavat. Det hela hade varit så fint, om det inte vore för att vi har "grava problem och borde sitta inspärrade". Jag skrattar varje gång jag pratar om det. Asgarvar faktiskt. Kanske är det bara roligt, delvis för att Evelina skäms över det hela, eller så beror det på hur vi först kom att uppmärksamma dessa saker.

Vi uppmärksammade Degim första gången, dagen efter en brakfest hemma hos Evelina. Jag vaknar till att black betty spelas på högsta volym och hittar Rebecka dansandes någonting liknande kycklingdansen i köket. Både hon och Evelina garvar som om de nyss rökt på. Jag stämmer in i garvet utan att veta vad vi skrattar åt. Jag behöver inte veta. Bakis-frukost. Och bakom Evelina hopar Degim rep.

Kikar man runt i andra människors bloggar när man inte har någonting bättre för sig nattetid, - exempelvis sova - hittar man anynoma otrevliga kommentarer överallt. Det är nästan så att jag blir svartsjuk. Ingen vill ödsla sin ilska på mig, jag som själv har mycket ilska att ge. Var är mina "du ska ge fan honom", och "fan vad ful du är"? För jag borde ge fan i alla, och helvete vad ful jag är (Timpis, tänker du säga någonting om mig när jag har sex eller någonting om min snygga kropp så är inte detta rätt inlägg). Jag vet att mina läsare är svåra - också väldigt anonyma känns det som - men eftersom ni inte vill ge mig musiktips kan ni väl i alla fall berätta vad ni hatar med mig? I don't ask for much really..