People always lie

Den här dagen och tillsammans med födelsedagen är hands down årets vidrigaste dagar. Jag hatar pressen och känslorna och hur det inte spelar någon roll hur dagarna spenderas, det blir liksom fel hur man än gör. Vilken jävla idiot skapade dagar som skapar sådana förväntningar och besvikelser? En bra alla hjärtans dag för mig hade varit om jag hade glömt den. Och då är jag ändå tillsammans med världens finaste kille. Hur fucked up är det?

Alla som bott i Mora vet att Moras vatten är bra. Fint, gott vatten liksom. Nu har jag bott i Uppsala i.. ja, några år, och mitt hår blir sämre och sämre för varje dag. När jag var i Mora i julas insåg jag att när man duschar i Mora blir håret inte tovigt, som det blir här. Jag gick till en frisör och gnällde. Hon berättade att vi har mycket kalk i vattnet här, och därför torkar det ut håret nå så jävulskt. Djävulskt till och med. Ni i Mora kanske bor i Mora och det suger, men ni har i alla fall fantastiskt vatten hörni.

Skrivuppgifter, huvudvärk och en semi-feber som liksom inte vill blossa ut, utan bara irritera med sin närvaro. Mitt i allt elände, som trots allt inte stör mig jättemycket - för precis som David förutspådde lever jag fortfarande på hur bra kvällen vi såg the kristet utseende var - så kommer jag på mig själv med att tänka "jag påminner i alla fall inte om mamma". Jag jämför bilder och glädjer mig åt att jag förmodligen aldrig kommer att se henne i mitt eget ansikte. Andra kanske gör det, men jag gör det inte, och det är vad som glädjer mig just nu, i pluggmisären.

Människor förstår inte mitt förhållande till mat. Ska jag vara ärlig så förstår jag det inte heller. Jag vet bara att det finns en tröst i mat, och att så länge maten finns där finns det tröst. Jag vet att jag reagerar oresonligt när den inte finns där eller den inte är vad jag har tänkt mig. När jag vaknar tänker jag på frukost. Efter frukost börjar jag planera för lunchen. Efter lunchen spenderar jag fanatiskt mycket tid på att försöka lista ut vad som vore mest tillfredsställande att äta till middag. Innan jag somnar tänker jag på om jag klarar av att somna utan att gå upp och besöka kylskåpet igen. Jag hatar, men älskar, att spendera hela dagar i sängen och äta. Jag skäms och jag ger upp, för jag klarar inte av att sluta. Ni vet, andra beroenden är lätta. Jag slutade snusa, och det var inte hela världen. Att sluta äta chips var nästan hela världen. Men man kan aldrig sluta med mat. Man måste istället fightas med den varje dag och så fort jag har börjat äta förlorar jag för jag vill aldrig sluta och jag har ingen viljestyrka till att orka. Rädslan att må dåligt och att bli fet är inte i närheten så stor som rädslan att inte äta.

Igår hade jag en skitbra plan. Jag skulle hoppa av skolan lagom till nästa termin och börja jobba. Jag fick snabbt en intervju och ett mail från en annan snubbe, så jag tänkte att jag har mitt på det torra. Idag var jag på intervjun. Det fanns inte tillräckligt med timmar tillgängliga för att kunna göra mig av med studiebidraget, och det var inte tillräckligt flexibelt för att jag skulle kunna fortsätta studera under tiden. No go alltså. Den andra killen är upptagen så han har inte tid att prata. Men han är mycket intresserad. Vad bra. Så nu får jag vänta och se? Vänta och se är ingenting jag är duktig på. Dagen slutade med att jag gjorde äcklig mat och blev apatisk. Nu har jag sovit bort hela kvällen, vilket förstör hela natten. Livsuppdatering. Livskris. Jag vet inte vad fan jag ska göra.

Jag har blandade känslor för min familj. Jag älskar dem, men jag visar det kanske bara bra i frånvaro. Jag vet inte riktigt hur jag ska vara när jag träffar dem. Men Alexander, jag vet att jag har haft jättesvårt för honom, jättesvårt. Jag kanske till och med hatade honom under mina tonår. När vi bodde på skyddad ort började jag älska honom, kanske framförallt för att jag kände mitt tidigare jags orättvisa känslor. Det är inte många gånger jag mått så dåligt som när han lämnade vittnesmålet mot sin pappa. Jag hade hoppats att du skulle slippa sådant i fortsättningen. Jag tror att du är stark. Jag tror att du är starkare än vad jag är. Ta hand om vår lillasyster, du som kan. Ta hand om dig också. Jag kan inte säga det här till dig. Jag kan inte säga sånt här till någon. Mina kärleksförklaringar finns bara i nedskriva ord. Inte i uttalade.

En vän frågade mig häromveckan om jag tror på karma. Jag svarade att det är svårt att tro på karma när man har haft ett jobbigt liv. Jag känner bara att det är dags för karma att lämna min familj ifred. Jag tycker att de alla har sett och varit med om för mycket som de inte förtjänat. Jag kan skydda mitt eget skinn genom att lämna Mora men jag kan inte skydda mina barn som är kvar. Jag tycker att livet är orättvist och jag tror inte att någon av oss förstår vilken skada det kan ha gjort barnen att ha växt upp i misär. Titta bara på mig. Jag tror att jag klarade mig bäst och jag är ett vrak. Jag vet ingenting. Jag vill lämna mitt liv för att skydda er. Jag vill lämna er för att skydda mig. Jag vet ingenting.

Ända sedan jag slutade handla kött har jag varit hängig. Inte förrän idag insåg jag att det kanske inte är för att jag är ledsen eller har varit sjuk, utan det är förmodligen för att jag i och med att jag inte äter kött inte heller får i mig något järn. Smart. Linn utan järn är samma sak som Linn utan (h)järn(a).

Jag är inte förvirrad över var hemma är. Hemma är Uppsala. Men det finns vissa saker som inte finns här som brukade finnas i mitt gamla hemma. Familj. Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte träffar mina syskon. Jag har ett kort i min plånbok på min lillasyster som jag stolt visar för alla men det faktum att jag aldrig pratar med henne svider. "Här är mitt barn", säger jag och hatar mig själv. Jag vet att det inte är jag som har försatt oss i den här situationen, men jag vet att jag gör för lite. Min storasyster och jag är väldigt olika, men ändå är vi helt lika och ibland finns det bara hon som förstår, men jag kan inte förmå mig själv att åka tillbaka till Mora för att träffa henne och Alva och den lilla.