Färdig.
Det är här jag väljer att avsluta. Det var nödvändigt att ha ett format för att skriva. Allt som finns här speglar mycket av mina mörka stunder, förhoppningar att du eller du skulle läsa, försök till att bli litterärt erkänd, allt i ett paket. Det blev ingenting med det litterära, och det blev ingenting bra av att du eller du läste. De mörka stunderna finns kvar. Varken jag eller mörkret behöver bloggen mer. Nu får den vila. Och alla ni som fick vara mina "du", tack för passionen och hjärtesorgen, tack för pianofingrar och snaggat hår, tack för dåliga ligg som blev historier och bra ligg som blev mer än tinderdejter, tack för hur du såg på mig när jag behövde det och att du ännu är min vän, tack för manligheten jag fick när jag trodde mig behöva den. Tack män för alla gränser ni ignorerade och alla gånger ni skitit i varandra. Och tack Itzi, för det totala uppvaknandet och den kvinnliga passionen. Tack Furi Sungur för nuvaron. Tack.
Are you there, still?
Welcome back hun. So you finally need us to be here again. That's ok I guess, but a part of me wishes we could once and for all separate and you could be but memories. I'm not sure it will ever happen, because I tied you to me early, frozen in times, thinking that one day I could do you justice. I will never do you justice.
I know we need the same things, you and me. To be seen and accknowledged for who I am and who you were, or still are, frozen in times. And not to be shamed for our flaws. Shame doesn't lead to progress. Shame leads to anger and self loathing. You know what, I will do you justice. Just you wait.
Före, efter eller en helt annan tidslinje.
Det finns ett före och ett efter. Eller vänta. Låt mig tänka om.
Det finns före och det finns efter. Inte ett före, inte ett efter. Så många stunder som genom att vara så skarpa skapar före och efter. Som före och efter ett uppbrott. Före och efter skolan brann. Före och efter Drottninggatan. Våra liv så linjära. Det är svårt att tänka sig ett annat sätt att tänka på livet, trots att andra människor i detta nu tänker på tiden som cirkulär.
Före och efter Drottninggatan är som två olika liv, som att händelsen lämnat den jag var då fastfrusen i tiden och låtit en omskakad variant få följa med därifrån. Ibland glömmer jag. Men jag blir ständigt påmind om att denna annorlunda människa inte klarar av det som före-jag klarade av. Hur jag ibland fastnar och inte kan komma loss från ett tillstånd av tystnad och mörker. Korta stunder som jag måste skaka mig ur. Förlåt, va? Så många coping mekanismer för att försöka leva upp till någonting jag klarade av, någonting som jag var, som mitt före-jag.
Ändå. Det som nu är jag i mitt fundament är någonting annorlunda. Mer skör. Mer övertygad om att livet blir till vad du vill att det ska bli. Under vissa premisser. Det finns alltid premisser. Och frågar du inte så vet du inte vad andra lever under för premisser. Jag har valt att försöka leva det liv jag vill leva. Även om jag inte vet hur jag vill leva. Däremot vet jag hur jag inte vill leva. Och nu förstår jag, att tiden för att leva är nu, vi har redan ödslat så mycket tid på att sträva (FUCKING STRÄVA) mot något som KAN vara bra, som KAN leda oss mot det vi vill göra. Trots att vi knappt vet vad det är vi vill göra. Man kan inte slösa bort sitt liv på en strävan. För (det tog mig nästan 30 år att faktiskt förstå) livet kanske tar slut innan vi nått fram till det som finns på andra sidan strävandet. Kanske är inte kaffe min passion heller. Men om jag kan må bra av att göra det nu, då är det bra. Då är den här tiden inte bortslösad, urvattnad eller ett tidsfördriv.
North Melbourne, July 2nd
It's funny how I thought I needed to be alone, and then Jebus came along and I thought I didn't need to be alone, I just needed someone nice, like him. Then Jebus showed his true colors when I left. And I thought I needed to be alone. Then he was there, and I thought I just needed someone with a brain and some optimism, but then that ended and I thought I needed to be alone. Then I met you and I thought I just need to have a girlfriend and you're pretty and amazing and you left the country. And I thought I needed to be alone. And now I have a lobster. But maybe I need to be alone.
Never about us.
It's never about us anymore. And that fine. It ain't about us, who wanted to have forever. It ain't about us, who played, ate, slept, fought and fucked our way through life. And it ain't about us, who only ever smiled with each other until I wanted nothing more. It ain't about us, because you said "I love you" the next day but you were all words and lies. It ain't about us, who love each other for no reason, because I left and you weren't enough. And it definitely ain't about us, because you asked if we needed to talk about it and I decided and knew then, that it wasn't about us. It's never about us anymore. It gotta be about me. I have to have a reason to have left, and it's not about us, it's all for me.
Not a true representation
Contemplating on this forces you to contemplate on the fact that if this is not our primary reality then how could honesty be real or why is honesty so important? We can't know so how do we decide?
Down here
It's insane how much things we did. How many times we fought. How hard we loved. It still gets me. We did all that. In rage and love and hate. Wanted it all but not at all.
Aupside down.
I'm here now. Been living like a zen buddhist for a few days. Might be an exaggeration. Might not. Whatever. I don't know what I want or for whom I'm writing anymore and I'm trying not to think too much. I love some men but they're no good for me so I'll try to forget those feelings. After all, feelings are freelings.
Manligheten
Som om alla världens krafter gick ihop och ville att Ödet skulle vara ett hopplock av alla egenskaper jag annars är så trött på. Som om alla världens krafter ville skratta åt feministen som inte längre klarar av manligheten, machomännen, hårda män som inte skrattar och inte förstår Gudrun. Som alla världens krafter försökte. Och som jag inte kan bry mig det minsta för din jävla manlighet är det mest attraktiva jag stött på.
But first.
Först ska jag drunkna i ett oförklarligt mörker.
Lycka nu, sorg sen.
Jag tänkte lämna Sverige för lyckan. Little did I know att lyckan skulle infinna sig i Sverige. Jag kommer att lämna dig här. Först tänker jag älska dig så mycket jag hinner.
Big Jebus.
Jag gråter en stund och hjärtat skaver. Snyftar tyst för att inte väcka Air force och tvingas säga att jag gråter över det jag inte vill ha, gråter för att jag inte har det.
Det finns för många saker jag inte kan säga till någon. För sakerna hör dig till. Och dödas i fel sällskap.
Fan vad bra vi kunde ha varit, men aldrig var.
Hey Mr DJ.
"Saknade du mig när du låg i träsket?" "Ja." "Säg det då." "Jag saknade dig när jag låg i träsket."
Den påtvingade träskromantiken är likväl romantik.
"Ödet."
Sometimes the reasons to get out of bed makes zero sense. Why can't we just get to sleep in one of these days he whispers and I smile and turn around and answer him between kisses that it's because you have a very important secret job to do. He laughs but stays secret. It's quite alright.
Hippo campus.
Egentligen har allting redan sagts, på hundra olika sätt. Ibland tänker jag att man inte kan älska hårdare än jag älskat nu, men man kan inte ha ondare i hjärtat heller. Mitt eget Egenmäktiga förfarande. Som jag inte vill älta mer. Eller desperat fly ifrån. Men att man inte vill eller orkar gör heller ingen skillnad för realiteten är realiteten. Hippokampus krymper om du inte medicinerar din depression.
