People always lie

Människor förstår inte mitt förhållande till mat. Ska jag vara ärlig så förstår jag det inte heller. Jag vet bara att det finns en tröst i mat, och att så länge maten finns där finns det tröst. Jag vet att jag reagerar oresonligt när den inte finns där eller den inte är vad jag har tänkt mig. När jag vaknar tänker jag på frukost. Efter frukost börjar jag planera för lunchen. Efter lunchen spenderar jag fanatiskt mycket tid på att försöka lista ut vad som vore mest tillfredsställande att äta till middag. Innan jag somnar tänker jag på om jag klarar av att somna utan att gå upp och besöka kylskåpet igen. Jag hatar, men älskar, att spendera hela dagar i sängen och äta. Jag skäms och jag ger upp, för jag klarar inte av att sluta. Ni vet, andra beroenden är lätta. Jag slutade snusa, och det var inte hela världen. Att sluta äta chips var nästan hela världen. Men man kan aldrig sluta med mat. Man måste istället fightas med den varje dag och så fort jag har börjat äta förlorar jag för jag vill aldrig sluta och jag har ingen viljestyrka till att orka. Rädslan att må dåligt och att bli fet är inte i närheten så stor som rädslan att inte äta.

Igår hade jag en skitbra plan. Jag skulle hoppa av skolan lagom till nästa termin och börja jobba. Jag fick snabbt en intervju och ett mail från en annan snubbe, så jag tänkte att jag har mitt på det torra. Idag var jag på intervjun. Det fanns inte tillräckligt med timmar tillgängliga för att kunna göra mig av med studiebidraget, och det var inte tillräckligt flexibelt för att jag skulle kunna fortsätta studera under tiden. No go alltså. Den andra killen är upptagen så han har inte tid att prata. Men han är mycket intresserad. Vad bra. Så nu får jag vänta och se? Vänta och se är ingenting jag är duktig på. Dagen slutade med att jag gjorde äcklig mat och blev apatisk. Nu har jag sovit bort hela kvällen, vilket förstör hela natten. Livsuppdatering. Livskris. Jag vet inte vad fan jag ska göra.

Jag har blandade känslor för min familj. Jag älskar dem, men jag visar det kanske bara bra i frånvaro. Jag vet inte riktigt hur jag ska vara när jag träffar dem. Men Alexander, jag vet att jag har haft jättesvårt för honom, jättesvårt. Jag kanske till och med hatade honom under mina tonår. När vi bodde på skyddad ort började jag älska honom, kanske framförallt för att jag kände mitt tidigare jags orättvisa känslor. Det är inte många gånger jag mått så dåligt som när han lämnade vittnesmålet mot sin pappa. Jag hade hoppats att du skulle slippa sådant i fortsättningen. Jag tror att du är stark. Jag tror att du är starkare än vad jag är. Ta hand om vår lillasyster, du som kan. Ta hand om dig också. Jag kan inte säga det här till dig. Jag kan inte säga sånt här till någon. Mina kärleksförklaringar finns bara i nedskriva ord. Inte i uttalade.

En vän frågade mig häromveckan om jag tror på karma. Jag svarade att det är svårt att tro på karma när man har haft ett jobbigt liv. Jag känner bara att det är dags för karma att lämna min familj ifred. Jag tycker att de alla har sett och varit med om för mycket som de inte förtjänat. Jag kan skydda mitt eget skinn genom att lämna Mora men jag kan inte skydda mina barn som är kvar. Jag tycker att livet är orättvist och jag tror inte att någon av oss förstår vilken skada det kan ha gjort barnen att ha växt upp i misär. Titta bara på mig. Jag tror att jag klarade mig bäst och jag är ett vrak. Jag vet ingenting. Jag vill lämna mitt liv för att skydda er. Jag vill lämna er för att skydda mig. Jag vet ingenting.

Ända sedan jag slutade handla kött har jag varit hängig. Inte förrän idag insåg jag att det kanske inte är för att jag är ledsen eller har varit sjuk, utan det är förmodligen för att jag i och med att jag inte äter kött inte heller får i mig något järn. Smart. Linn utan järn är samma sak som Linn utan (h)järn(a).

Jag är inte förvirrad över var hemma är. Hemma är Uppsala. Men det finns vissa saker som inte finns här som brukade finnas i mitt gamla hemma. Familj. Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte träffar mina syskon. Jag har ett kort i min plånbok på min lillasyster som jag stolt visar för alla men det faktum att jag aldrig pratar med henne svider. "Här är mitt barn", säger jag och hatar mig själv. Jag vet att det inte är jag som har försatt oss i den här situationen, men jag vet att jag gör för lite. Min storasyster och jag är väldigt olika, men ändå är vi helt lika och ibland finns det bara hon som förstår, men jag kan inte förmå mig själv att åka tillbaka till Mora för att träffa henne och Alva och den lilla.

Jag älskar att skolan har börjat igen. Jag inandas atmosfären på Engelska parken som om jag har haft svårt att andas under sommaren utan skolan. Jag trivs där och jag vet att jag alltid kommer att höra hemma i skolan och inte på arbetsmarknaden. Jag var barnet som aldrig hade speciellt många vänner men ändå alltid längtade efter skolan, ville bort från hemmet och lära mig någonting, läsa nya böcker. Jag ville inte ofta leka med andra, för jag satt hellre själv någonstans och skrev eller läste. Jag har ganska svårt att skaffa mig vänner på egen hand och sticker ofta i ögonen på andra, men ändå kan jag inte vänta efter att sommaren ska sluta så att skolan kan börja. Jag behöver stimulans i hjärnan. Kanske för att jag inte ska sitta och tänka på jobbiga saker.

Jag gråter i Kalifornien. Livet är aldrig bara en dans på rosor. Aldrig.

Ännu en gång. Du borde vara hos mig nu. Inte inte vara här.

Jag var och träffade psykologen i tisdags. Gjorde nog ett lugnt intryck. Jag misstänker att hon tror att jag döljer någonting, men det gör jag nog inte. Jag har ju mitt liv skrivet över hela kroppen. Det är ett offentligt dokument.