People always lie

Jag sitter och försöker få ihop någonting till opponeringen. Jag dricker kaffe och lyssnar till ljudet av någon som bankar. Jag mår illa, men jag är inte bakis. Det pågår way too much up in my (sc)head.

Igår gav jag MJ ett exemplar av min bok för att han tyckte om min blogg.

Bilderna i kameran är för en gångs skull väldigt nyktra eftersom kameran glömdes bort när alkoholen hade flödat länge nog.

Det var mycket kärlek på sista kalaset.

Jag går fram till fönstret och tittar på människor som är på väg till och från Ica-väst. Jag tittar på betongklumpen. Där står det skrivet i rött: "Bara pussa inte våldta". Jag tänker det med brytning. Jag blir upplivad och skriver blogg och bestämmer att efter det är det opponering som fan. Bara pussa inte våldta.

Jag har än en gång blivit mer eller mindre tvingad att agera frisör. Första gången var när Tienne klippte av sig halva sitt hår och sa att om jag inte fixade till det var det mitt fel att hon såg ut som fan i skallen. Andra gången var när Evelina hade färgat sönder sitt hår och sa att jag bara kunde göra det bättre hur jag än gjorde. Tredje gången var när Rebecka inte såg mig genom sin lugg. Och nu sist var det Bremer. Endast för att få tyst på gnället.

Vår korridors-canadick Heather ska försöka omboka sitt flyg och stanna i Sverige över sommaren. Det hade varit så grymt kul att visa henne dalarna. Annars kanske hon följer efter mig till Mora i veckan. Hon vill ta bilder på röda hus. Jag tänker att det ska nog gå att hitta.

Heather blir alltid hyper över Sverige och svenskhet. Idag blev hon hyper över att vi har så fina sniglar i Sverige. Enough said.

Ni vet när man mår sådär dåligt. Av ingen anledning alls, eller av alla anledningar i världen. När någon frågar hur man mår och man inte kan svara för att det inte finns någonting att sätta fingret på. Och någon säger att då kan den inte hjälpa dig. Det finns alltid någonting den kan göra. Krama tills det gör ont. Tills det gör riktigt ont. Tills det går över. Det behöver inte finnas anledningar eller svar på allting. Man kan trösta ändå. För det är kärlek. Att trösta någon som gråter över ingenting och allt.

Det är svårt att må annat än bra när solen skiner och man äter frukost och dricker morgonkaffe på balkongen med sina korridorare och sin karl. Det är när solen går ner - eller inte skiner alls - som ångesten kommer. Jag pluggar för lite. Jag pluggar för mycket (ingen tycker om mig, ingen vill ha mig för att jag gillar mask). Det är B-uppsatstider. Det är ångesttider. Solen skiner inte.

Jag fortsätter att förvånas över hur mycket jag trivs i Uppsala. Jag har min korridor att tacka för mycket. Jag vet inte hur jag hade känt för Uppsala om jag hade hamnat någon annanstans.