Som en jävla dramakomedi.
Livet i Uppsala går inte att styra. Saker händer och människor gör. Ibland i helt fel ordning eller utan att veta om det. Huller om buller och utan misstanke för konsekvenser. Vi är trots allt studenter hörrni. Carpe diem och andra fraser på latin, knulla och supa som svin.
-
Det är lätt att tappa bort sig i Uppsala. Att hitta sig själv på en parkbänk i solen när det är minusgrader ute och fundera över vad fan man känner och vad fan man vill med allting. Som tur är finns det tröst. Och hon sitter bredvid mig på samma parkbänk och bjussar på cancer. Samtidigt som hon funderar över hur fan hon känner och vad fan hon vill med allting. Livet är åt helvete men samtidigt för bra, så vi säger att idag finns bara idag. "Kan vi inte lägga problemen på imorgon?" Ikväll går vi ut och fångar natten.
-
Men idag är imorgon. Och ikväll ska vi inte fånga natten. Carpe probliem?
What if no one.
Hur messed up är man när man hela tiden drömmer om att lämna allt och alla i sin värld för att bli lycklig? Är det bara vi som drömmer om det eller är det någonting man inte pratar om?
