Det är de små sakerna.


Serial killer.

"This is the chain, used to kill Ryan Davis."

Översättning:

"Det här är kedjan som brukade döda Ryan Davis."

Översättare kommer undan med vad som helst. Det är precis som flingmördaren.

Cold case.

Man kan fråga sig varför jag är vaken den här tiden på dygnet när jag ska vara i skolan klockan tio imorgon. Ett bra svar vore att jag har mycket att läsa inför morgondagens (eller snarare dagens) möte. Det vore ett ännu bättre svar om jag faktiskt hade läst någonting.

Musa.

Jag skyller på datorbyte. Det var datorbytet som gjorde att jag glömde bort Silverfisken. Inatt kom saknaden och jag tog upp läsandet där jag slutade. Jag har många dagars läsning framför mig. Jag tänker nu dela med mig av min läsning och visa vad det är som får mig att skratta högt för mig själv om nätterna.

"Jag var nere i Falu Koppargruva när jag hängde i Dalarna tidigare i sommar. Gruvan var imponerande på alla sätt och vis, men det som var roligast var nog ändå när guiden på klingande dalmål stannar upp vid nån station.

- Ja, även vi här i gruvan har fått börja anpassa oss till upplevelseindustrin. Folk vill ju ha sånt nuförtin.

 

Man såg riktigt hur äcklad han var.

 

- Ja, så här i gruvan kan ni nu få prova på riktigt beckmörker - alltså inget ljus. Vänta lite bara.

 

Sen gick han fram till en knapp och stängde av ljuset i tio sekunder.

 

- Ja, nu är det alltså helt mörkt. Inget ljus alltså.

 

Och där stod vi turistjävlar och fascinerades över hur mörkt det var."


Det finns familj och det finns familj.

Jag ringde min lillasyster idag och bad om ursäkt för att jag inte hade ringt på hennes födelsedag. Hon sa att det var okej, och berättade entusiastiskt om sin födelsedag och sina presenter. Sedan pratade vi om annat innan jag sa förlåt en gång till, varpå hon svarade att mamma inte heller hade ringt.

Jag funderar ofta över hur lång tid det kommer att ta innan mamma inser att hon slängt bort det viktigaste i sitt liv, sina barn. Jag undrar hur hon kommer att må när hon inser att de flesta i hennes liv inte längre finns kvar där, att de flesta har fått nog.

Det finns så lite jag kan göra för att få barnen att må bättre, efter allting de fått utstå. Det enda jag kan göra är att påminna dem om att jag finns där. Förklara att jag bryr mig om dem och älskar dem. Men jag kan inte vara deras mamma, speciellt inte nu när vi alla bor så långt ifrån varandra. De har det bättre där de är nu, men det saknas någonting i deras liv.

Vad du har gjort är inte okej. Att du helt sonika kunde lämna bort dina ungar är inte okej.

Inte okej.



Jag älskar dig, gumman.

RSS 2.0