People always lie

Timpa får ett sms av en okänd tjej, och genast börjar det rycka i kroken, tolka det hur ni vill. Han får snart ett mms för att kunna friska upp sitt minne, men det hjälper föga. Dock hindrar det inte honom. Och det hindrar inte mig från att blotta hans liv här heller.

limtsack säger (22:11):
Var träffades ni då?
tMe säger (22:11):
ska jag fråga det?
tMe säger (22:12):
tänk om jag skrämmer bort fisken då !!
limtsack säger (22:12):
Fisken som du inte minns menar du?

När jag var liten hade jag en bild på mig själv hängande på väggen ovanför min säng. Jag inbillade mig att bilden föreställde ett troll och jag vågade aldrig titta på mig själv på nätterna. På något sätt har den (faktiskt) otroligt fula bilden överlevt flytt efter flytt efter flytt. Ständigt flyttande.

Nu står den där framför mig. Skrattar åt mig med sex skeva tänder. För att den har överlevt. Jag tänker att den är grotesk och att den inte förtjänar leva mer efter flytten som väntar. På ett sätt påminner den om vilken fantastisk barndom jag hade. Samtidigt påminner den om att allting var en illusion. Redan då knakade livet i fogarna. Redan då var jag en ensamvarg på jakt efter en bättre plats för mig.

Jag var ett mycket fult barn. Det är klart att jag var rädd för mig själv.

Imorgon är det hej då Uppsala, hej då korridoren, hej då skolan och hej Mora. Jag saknar redan gemenskapen. Och jag kommer att sakna alla som flyttar. Jag saknar mina vänner.