Så här får man inte skriva.

På något sätt är jag resultatet av min mamma och min pappa. På något sätt har hon och han skapat ett jag. Vi vet hur processen går till, men hur mycket av mina föräldrar blir jag i slutändan? Hur mycket är ofrånkomlig genetik? Jag vill svara att ingen genetik bestämmer över vem du blir, men det jag vet inte. Jag vill tro att vi skapar oss själva men jag tror på miljö och kan inte avfärda arv. I snart ett halvt liv har mina val i högsta grad påverkats av mina aspirationer att efterlikna människan som gav mig liv i minsta möjliga utsträckning. Jag vill göra allting annorlunda. Jag vill minska likheterna. Ibland använder jag uttryck som jag fått från henne, ibland känner människor igen henne i mitt ansikte. Än idag så är hatet så starkt att jag tappar kontrollen när hon kommer på tal. Jag tappar kontrollen nu. Jag vill önska henne sjukdom och olycka. Jag vill att hon ska leva i sitt eget inre mörker i resten av sitt liv och jag vill att alla ska vända henne ryggen. Ni förstår inte. Hon förgör mina barn. Hon är inte värd någonting. Om jag blir som hon, då är jag inte värd mitt liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0