People always lie

På ett tåg tillbaka till verkligheten sa han saker som hon inte ville höra. Hon visste att det skulle vara någonting han aldrig skulle kunna ta tillbaka. Och hon skulle tvingas leva med att veta det som hon dittills bara trott. Kvällens färger skiftade för att blotta en verklighet som hon inte ville låtsas om. Din verklighet snuddar vid min, tänkte hon och förbannade honom för att han ville dela mer än hon ville ta del av. "Du är den enda som kan förstå", sa han och hans ögon var bedjande och lite uppgivna. "Jag förstår alltför väl." Hon började känna igen det som syntes utanför tågfönstren. "Jag har inte mått bra på så jävla länge." Han lade handen i hennes svank som tidigare under kvällen. Hon protesterade inte men här fanns en moralisk gräns och hon tänkte inte gå över den. "Du måste leva lite." Han log. "Det är det jag gör nu." "Bra kväll." "Hur blev du så jävla bra?" Minnet av dem båda en sommarkväll. Du var aldrig menad för mig, tänkte hon sorgset. Sorgen var mer för hans skull än hennes. Vi hade flyktiga möten av lycka. Imorgon kapitulerar du och jag måste titta på.