People always lie

Det är det där vackra med mörkret. Det där som skimrar. Som gör att man lockas tillbaka. Som gör att man glömmer det onda som finns där. Man vet att man tog sig därifrån men man kan inte sätta fingret på varför. Ingenting kan väl göra så ont att man vill bort från skimret. Tänker man. Men det skimrar bara på avstånd, som en hägring. Som vägen som skimrar som vatten. Väl framme omsluts man av en luft som inte går att andas. En luft som rinner ner i lungorna för att stanna där, som svart cement. Klarar man av att ta sig ur mörkret springer man för livet. Tittar sig över axeln. Saktar in. Stannar. Vänder sig om. Det där mörkret. Det skimrar.