People always lie

Att vara sitt eget huvuds fånge. Att tänka för mycket och inbilla sig för mycket. En liten känsla som emellanåt tar över; varför kunde det inte fungera, varför kan jag inte vara med dig trots att jag fuck fucking älskar dig, varför känner jag den här saknaden, ännu; en liten känsla som inrymmer oändligt många tankar. Varför klarar jag inte av varken din närvaro eller frånvaro? Elektricitet.

Som om ingen tid passerat sedan sist. Som om Australien inte skett, som om män, kvinnor, vänner; musiken inte ändrat skepnad. Sedan sist har världen varit ny, har jag, varit ny och andats på ett nytt sätt, jag har en ny morgonrutin. Ibland glömde jag bort dig. Du är inte viktig för mig, men när vi är i samma rum är jag ständigt medveten om att du är ständigt medveten om att jag är ständigt medveten. 

I tre rum existerar tre olika känslor.

With the single action of kissing my head he erases all the anxiety that wants to settle in my being.

What if I'm writing just to write and speaking just to speak. Maybe it's enough to wanna rhyme and to tweak the words until they seem complete enough to understand themselfs enough to say in writing the words you only find in lyrics, the words that almost seem unique. 

Allt det här är för Dig. För att just Du ska leva mitt i livet. Om inte Du gör det, om Du överlåter det åt andra, då kommer Du aldrig veta hur det är. Att finnas, leva, älska. 

"Wet your whistle" skriker de och jag skrattar. Jag skrattar, dricker en klunk öl och kliver ut i havet, hög på livet och tobak. Står i havet och finns. Kanske tänkte jag att jag var mitt i livet. För det är mitt i livet vi har sagt att vi ska vara och jag var det när vi låg på stranden mitt i natten och det flög fladdermöss över våra huvuden. Sen åkte vi hem och sa att vi inte skulle knarka och jag berättade för dig att du var mjuk som en räv. Alla frågar hur jag inte är kär i dig och jag svarar att jag är kär i dig som koncept.

Som en avskalad version eller en påklädd. Det beror på vilken version som är den grundläggande. 

Orden är unga idag. Det är det enda sättet jag kan förklara känslan på. Unga ord. Jag saknar ingen. Så glad är jag att den där drömmen när man lämnar hela sitt liv för att starta om någon annanstans inte känns det minsta skrämmande. 

Jag hittar inget annat sätt

Jag klarar inte längre av det inre livet. Jag vill kunna reglera, kunna stänga av och sätta på när allting blir mig övermäktigt. Jag känner för mycket kärlek till de små och för lite kärlek till mig själv. Ett tomt inre liv med ett rikt yttre. Jag kommer att sluta nu. Denna blogg kommer aldrig att vara annat än mitt fåfänga försök att skriva av mig livet. Det började i ett uppenbart kaos med rättegångar, modershat och skuldkänslor över maktlösheten jag var fast i. Däremellan fanns du. I några år visste jag vad lycka, tillit och kärlek var. Jag behövde inte skriva av mig livet för det var fint. Jag saknade att skriva och jag fick tillbaka mitt skrivande när jag inte längre hade dig. Jag fick passion och känslostormar. Jag förlorade mig själv. Och jag kan inte längre hitta den jag varit eller den jag ska vara. Jag kan inte längre säga att "såhär är jag". Jag gör så mycket, träffar så många, känner mig glad. I slutändan, när jag stannar upp. Där finns ingen lycka. Ibland säger du mitt namn utan att ha någonting att säga. Jag vet att det gömmer sig någonting stort i det. För stort för mig. Jag tömmer mitt badkar men jag ligger kvar ändå. Skriver mina sista rader i ett värmeljusupplyst badrum med varmvatten rinnande på fötterna. Lågorna fladdrar, ibland irriterande mycket. Jag har haft samma position i en timme och nacken värker en aning. Handleden är trött på att hålla telefonen i denna position. Det är så naket och fult, livet. Så naket och vackert, ibland. Tänker att detta kan ses som ett omvänt dop. Tänker att jag inte längre känner vad jag kände när jag började skriva det här. Jag är färdig. People always lie. Limtsack. 

Kom ihåg att livet kan gå från absolut botten till överflödig lycka inom loppet av en vecka. Kom ihåg att du är en människa som behöver ett syfte. Ett syfte och stimulans. 

Jag åkte till en ö, för: jag hade glömt hur man andas. Jag fann något undangömt och bortglömt. Jag tittade ut över vattnet varje dag och tänkte att du fanns på andra sidan. Jag slutade aldrig gråta men jag lärde mig andas på nytt. Känslan jag hade när jag placerade ett hav emellan oss var vidrig och viktig. Jag trodde att jag skulle dö. 

Inget liv som inte gör ont är värt att leva.

För dig rev jag mina murar och inför andra försöker jag förgäves bygga upp dem igen. Du kommer alltid att vara värd det. Trots att det förgör mig.

Känner med tungan på fläskläppen. "Den man älskar agar man", tänker jag och tänker på hur religiösa skrifter kan rättfärdiga ondska. "När du ligger där", säger han och jag vänder upp huvudet för att möta hans blick. "Det känns så himla rätt." Jag tänker på hur mina ord kan rättfärdiga mina handlingar.