Neovletta och Diane.

"De två första veckorna var jag livrädd. Jag gick omkring och väntade på att börja må dåligt igen. Men det kom aldrig. Nu kan jag gråta över hur dåligt hon mådde, hon, jag. Hur mörkt allting var och hur överväldigande känslan av att inte vilja finnas var. Jag önskade att jag kunde få försvinna för att det var så tungt att andas, även när jag trodde att jag mådde bra, när jag tyckte att jag mådde bra. Jag blir så jävla ledsen över den tiden, att jag levde i en ständig depression som var ofrivilligt självförvållad. Fan, jag är så jävla lycklig."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0