People always lie

Det finns ett före och ett efter. Eller vänta. Låt mig tänka om.

 

Det finns före och det finns efter. Inte ett före, inte ett efter. Så många stunder som genom att vara så skarpa skapar före och efter. Som före och efter ett uppbrott. Före och efter skolan brann. Före och efter Drottninggatan. Våra liv så linjära. Det är svårt att tänka sig ett annat sätt att tänka på livet, trots att andra människor i detta nu tänker på tiden som cirkulär.

 

Före och efter Drottninggatan är som två olika liv, som att händelsen lämnat den jag var då fastfrusen i tiden och låtit en omskakad variant få följa med därifrån. Ibland glömmer jag. Men jag blir ständigt påmind om att denna annorlunda människa inte klarar av det som före-jag klarade av. Hur jag ibland fastnar och inte kan komma loss från ett tillstånd av tystnad och mörker. Korta stunder som jag måste skaka mig ur. Förlåt, va? Så många coping mekanismer för att försöka leva upp till någonting jag klarade av, någonting som jag var, som mitt före-jag.

 

Ändå. Det som nu är jag i mitt fundament är någonting annorlunda. Mer skör. Mer övertygad om att livet blir till vad du vill att det ska bli. Under vissa premisser. Det finns alltid premisser. Och frågar du inte så vet du inte vad andra lever under för premisser. Jag har valt att försöka leva det liv jag vill leva. Även om jag inte vet hur jag vill leva. Däremot vet jag hur jag inte vill leva. Och nu förstår jag, att tiden för att leva är nu, vi har redan ödslat så mycket tid på att sträva (FUCKING STRÄVA) mot något som KAN vara bra, som KAN leda oss mot det vi vill göra. Trots att vi knappt vet vad det är vi vill göra. Man kan inte slösa bort sitt liv på en strävan. För (det tog mig nästan 30 år att faktiskt förstå) livet kanske tar slut innan vi nått fram till det som finns på andra sidan strävandet. Kanske är inte kaffe min passion heller. Men om jag kan må bra av att göra det nu, då är det bra. Då är den här tiden inte bortslösad, urvattnad eller ett tidsfördriv.