People always lie

När jag var liten hade jag en bild på mig själv hängande på väggen ovanför min säng. Jag inbillade mig att bilden föreställde ett troll och jag vågade aldrig titta på mig själv på nätterna. På något sätt har den (faktiskt) otroligt fula bilden överlevt flytt efter flytt efter flytt. Ständigt flyttande.

Nu står den där framför mig. Skrattar åt mig med sex skeva tänder. För att den har överlevt. Jag tänker att den är grotesk och att den inte förtjänar leva mer efter flytten som väntar. På ett sätt påminner den om vilken fantastisk barndom jag hade. Samtidigt påminner den om att allting var en illusion. Redan då knakade livet i fogarna. Redan då var jag en ensamvarg på jakt efter en bättre plats för mig.

Jag var ett mycket fult barn. Det är klart att jag var rädd för mig själv.