People always lie

Det finns inte längre någon. Jag vet inte om det var mitt fel. Men jag kan inte ringa någon. Omvärlden och jag är inte vad vi brukade vara. Jag har glömt min omvärld och i retur glömde den mig.

En inre strid för att känslor döljer verkligheten. Vill ha inre frid och tvinga organen till konsensus.  Lögner, inviter, Karl och transvestiter. Räknar dagar och rustar för kamp, kamp för känslor som behöver kännas och för tårar som antingen skapar likgiltighet eller panikångest. Ingetdera är bra men efter ångest kommer lugn. Efter lugnet kanske striden är över. 

I relation till alla världens vidrigheter finns inte tillräckligt med magi.

"Ville ni ha skrik och panik, så skrik och panik.

Ville ni ha Glappkäft, så skrik och panik.

Ville ni ha Kung Henry, så skrik och panik.

Ville ni ha skrik och panik? Vi är skrik och panik."

En obskyr kroppssyn. 

Obs! 

P.s. 

En psykiskt sjuk värld.

Du stör.

D.s.

Radavstånd för att ta avstånd från det som finns mellan raderna. Uppenbara ord för att skapa ett implicit något. Ett implicit kaos. Ingenting är sant och ingenting finns bredvid allting. 

Jag finner mig själv förlorad. Jag krigar mot mig själv men oavsett vilken sida som vinner förlorar jag. Man kan inte kriga mot sig själv utan att förlora. Så jag försöker kriga mot dig men vet du ens om att vi krigar längre? Att dina blickar i snöpromenaderna var för mycket kärlek och att du när du skrek att vi älskar varandra krigade som hårdast för du hade inte bara fel, jag hatade dig också för att du väckte känslor i mig och jag är en människa som blir bedövad utan dem. När jag hugger dig i magen kommer du tillbaka utan sår och jag inser att det är mig kniven sitter i. Det är jag som blöder och du slutade älska mig när du fick. Du slutade tala om elektricitet och feromoner. Du sa en gång att "hur kan du ignorera det här" och lade handen på min kind och jag ville gråta för att jag ville ignorera. Du sa en gång att du inte visste att känslor som dessa kunde existera. Att du trodde att du hade varit kär tidigare, men det kunde inte vara sant, för det här var mer än allt. Du grät för att jag vägrade erkänna dig och du skrek på mig när ingen visste att du fanns. Men det är inte bara mig du startat det här i tänker jag, och läser, och gråter. Jag vill fråga om henne. Jag vill fråga men alla svar vore hemska, för jag tror att jag håller av henne som jag inte känner. 

Ibland är man en liten liten människa. Då förstår man inte hur man ska klara sig timmen ut. Att livet kan vara så komplicerat och hur sårbar man kan bli. Den enda som förminskar en är den som blir förminskad. Du. Intalar dig själv att allting som kan gå fel bara väntar på rätt tillfälle att gå fel. Först hjärtklappningar, sen okontrollerbar andning, sen brinnande bröst och sen domnar armarna bort. Det kan gå över på en sekund. Ibland timmar. 

En gång var jag stark i mig själv. Mitt liv var mitt. Någon gång på vägen blandades mitt liv med ditt och jag tillät mig själv att älska hänsynslöst och göra saker jag aldrig vågat göra innan. Jag ville dela allt med dig. Det var vackert att ha någon som du att kunna lita på och sakna och få vara svag med.

Genom ett stormigt hjärnbrus hör jag "Linn, vill du följa med ut?", och jag öppnar ögonen och försöker fokusera ögonen på bordet vars vita duk skriker ut mönster i 320. Jag skakar på huvudet, sakta men märkbart. "Linn, ska du inte med ut?" Jag viskar "nej" och tänker "tappa inte ansiktet, grabben". Ett till försök. Jag hör Kvinnans röst be honom låta mig vara ifred. Jag tänker på tappade ansikten och tänker att jag har tappat huvudet. Höjer huvudet och skakar på det igen. "Hur mår du?" "Bra." Kväljningar. Jag går med löjligt stabila steg bort mot toaletten. Samlar ihop håret och vrider ner huvudet i toaletten. Tårar förstör sminket men nu är allting bra. Jag sitter där och klockan går. Jag lyssnar på människor som är arga, som är glada, får en toalettrulle i huvudet. Öppnar dörren. Där är Muminfolket. Oroliga ögon möter mitt leende, trötta ansikte. Jag sitter kvar länge, Muminfolket avlöser varandra och rör mig med kärlek. Jag hatar att vara den som hamnar här, men känner ett lugn när det är över, ett lugn som är ganska fint.

Det är någonting med blåmärken. Som flyktiga konstverk. En kropp utan blåmärken är som en tom duk, som väntar på att färgläggas.

 

Det är någonting med luften. Vi brukar den, omvandlar den, ger den till varandra.

 

Det är någonting med luften. Jag har alltid velat bo i luften. Jag har alltid velat flyga. Det var det vattnet gav mig när jag klev ner i poolen om nätterna i huset där alla gick sönder. Det var alltid mörkt och tyst och jag var viktlös i ett hav av blöt luft.

Man kan skjuta sig själv i huvudet och vandra vidare. Vi är så sköra men oförgörbara. Ingenting kan stoppa oss, men en person kan döda tusen andra blott med ord. Du kan dö av hjärtesorg. Man vet vad man ska säga för att såra. Men inte hur man ska skjuta för att dö. 

Det gäller bara att säga det som behövs sägas. Det gäller bara att öppna munnen och få ur sig någonting, ett ord, en mening, ett litet ynka ljud. Får man ur sig det som är för svårt att säga så kan man slappna av, gå vidare, släppa det. Det kan ta en minut, det kan ta en timme, det kan ta flera timmars tystnad. Det är inte ett framförande, du har ingen stor publik, du kommer inte att dö. Säg det du vill säga. Det kan göra ont, du kan få fel svar, du kanske måste riva ner en mur. Men säg det du måste säga. Tala för dig själv.

 

Så du är ensam nu. Det finns värre saker. Inte för dig, inte just nu. Det är så här det är. Du kanske inte förmår dig att göra saker, du kanske inte vill göra saker. Det är okej. Du kanske inte kan andas längre. Okej, det kan vara ett problem. Ta dig igenom det. Ta din tid. Världen kanske ser annorlunda ut när du är redo. Men ta din tid. Sov bort dagar. Ät allt som finns att äta. Gråt. Skrik. Välj ett gift. "För att komma över någon måste man komma under någon annan" fungerar inte varje gång, men för all del, testa. Prata. Dansa. Drick och spy. Dö och återuppliva dig själv. Om du kan andas nu. Välkommen. Välkommen hem.

Det är väl inte hela världen egentligen. Att dina kalsonger ligger kvar på golvet. Det är inte hela världen. Jag stängde ju av ändå. Sa till mig själv att det inte fanns någonting kvar att kämpa för. Jag förtjänar inte att bli behandlad så som du behandlat mig på sista tiden. Det gör jag inte.

 

Jag har så många brister. Men jag kan vara fantastisk. Det fick du mig att glömma. Från första gången du sa "jag är kär i dig", "jag älskar dig" och "jag tycker inte om vad vi håller på att bli", till sista "jag tycker allting känns så bra nu", "jag vill bara vara med dig" och "jag vet inte om jag tycker om dig eller är beroende av dig" har jag stängt av och på så snabbt att jag själv inte hunnit anpassa mig.

 

Om du inte vet att jag är värd bättre än att komma över när det börjar bli mörkt, om du inte känner att du vill umgås på ett annat sätt, om jag bara är intressant för att jag är bättre än ingen, då, då är svaret ja. Då ska du låta mig vara. Då vill jag inte vara en del av ditt liv.

 

När jag blir behandlad bra. Då är jag bra. Då kan jag klia dig tills du somnar. Då kan jag skratta och vara entusiastisk och leka ninja. Då kan jag berätta om träd och perspektiv och känna värme för att du förstår. När du spenderar mer tid med andra än med mig när vi umgås, då finns jag inte. Då finns bara irritation och självhat. Men då vinner du ändå, för då tycker jag inte om dig. Jag är inte kär i dig längre. Du har uppnått ditt mål, inser jag nu. Du var rädd för mina känslor och mina känslor är andra nu.

 

Jag vill leva i världen tänker jag och stannar inne i två dygn. Ser världen utan musik, den finns på olika sätt med olika perspektiv. Men jag kan inte leva i en värld där jag inte lever med musiken. Försöker att leva utan, men utan är bara utan, utan är inte med någonting annat. Försöker få en sanning att föras från ett till två. Du finns, men det gör du inte ändå.

Fångar inte dagen, fångar fantasin.

Blir ofta mätt på livet, men saknar serotonin.

Enträgna flin, fast falska, du är ändå fin.

Skaffar katter, hög på antihistamin.

Dopamin, endorfin, en delfin, två.

Jag hittar inte orden men skriver dem ändå.

Skallebang, kille två, kille tre kom.

Får bilder på min egen kropp jag inte visste om.

Skriver rap på låtsas, skriver pop.

Hjärtat säger kanske. Huvudet stopp.