Det är någonting med luften.

Det är någonting med blåmärken. Som flyktiga konstverk. En kropp utan blåmärken är som en tom duk, som väntar på att färgläggas.
 
Det är någonting med luften. Vi brukar den, omvandlar den, ger den till varandra.
 
Det är någonting med luften. Jag har alltid velat bo i luften. Jag har alltid velat flyga. Det var det vattnet gav mig när jag klev ner i poolen om nätterna i huset där alla gick sönder. Det var alltid mörkt och tyst och jag var viktlös i ett hav av blöt luft.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0