People always lie

I två dagar levde hon. Som en dagsslända som fick en extra dag på sig att insupa världen. I två dagar glömde hon bort att allt gott är flyktigt. I två dagar dansade hon i solen och vände ansiktet åt det håll som den befann sig. Ställde sig på murar för att nå högre. I två dagar visste hon att allting skulle bli bra.

 

Sen dog hon.

How wide a web of lies, how deep a shallow ground.

How shallow a naked eye, how sound a sane mind.

How wide a shallow ground, how naked a sound mind.

How deep we plunge in the depth of the web. Without hitting the ground.

 

På ett tåg tillbaka till verkligheten sa han saker som hon inte ville höra. Hon visste att det skulle vara någonting han aldrig skulle kunna ta tillbaka. Och hon skulle tvingas leva med att veta det som hon dittills bara trott. Kvällens färger skiftade för att blotta en verklighet som hon inte ville låtsas om. Din verklighet snuddar vid min, tänkte hon och förbannade honom för att han ville dela mer än hon ville ta del av. "Du är den enda som kan förstå", sa han och hans ögon var bedjande och lite uppgivna. "Jag förstår alltför väl." Hon började känna igen det som syntes utanför tågfönstren. "Jag har inte mått bra på så jävla länge." Han lade handen i hennes svank som tidigare under kvällen. Hon protesterade inte men här fanns en moralisk gräns och hon tänkte inte gå över den. "Du måste leva lite." Han log. "Det är det jag gör nu." "Bra kväll." "Hur blev du så jävla bra?" Minnet av dem båda en sommarkväll. Du var aldrig menad för mig, tänkte hon sorgset. Sorgen var mer för hans skull än hennes. Vi hade flyktiga möten av lycka. Imorgon kapitulerar du och jag måste titta på.

I ett hav av ord hittar jag inte längre de meningsfulla.

När jag vill sätta världen i ett sammanhang är det Steinbeck som först dyker upp. Det är tragik och tragikomik. Efter det kommer Zola. Det är förruttnelse och död. Vill få med någonting positivt. Stephen King? Alkoholism och depression. Dinosaurier? Döda.

 

Allting har en ände och korven den har två.

 

Fuck.

"Man har väl varit med om värre saker", säger jag och det blir gradvis mer känslosant.

"Det är inte okej att du går härifrån. Du måste stanna här. Du måste sova här en natt. Du måste stanna hos mig en natt annars betyder vi ingenting."

 

Det fanns en tid då du skrämde mig. Du ställde konstiga krav och sa konstiga saker. Jag var inte redo känslomässigt eller viljemässigt. Ville inte vilja vara med dig. Ville inte känna kärlek med dig. Du viskade åt mig, du skrek åt mig, du grät och sa att jag ignorerade det som fanns. Du sa så många vackra och elaka saker som jag inte får ta så allvarligt. Tar jag bort meningen i dina ord, då tar jag bort dig. Så då tar jag bort dig.

When the glove hits my face my face hits the glove.

Jag känner hur det flammar till i bröstet och jag ler instinktivt.

"Men.. hur orkar människor leva?"
Han kan inte svara på frågan. Han tar ledigt från jobbet för att världen är vidrig.

"Folk dör och då firar vi med semlor" säger han.

Vi förstår varandras panik.

"Ses vi snart igen?"

"Det är en dag i taget nu Linn. En dag i taget."

Och han trodde att han älskade hejdlöst. Han trodde att det var unikt. Det var ord som hon mindes men inte han. Ensam med delade minnen. Det känns ungefär som falska minnen.

Jag vill ringa någon. Be om en paus. Säga att livet har hunnit ikapp mig. Men jag klarar inte av att erkänna mig besegrad av livet. Jag har besegrat livet gång på gång innan, jag kan besegra det igen. Det är inte riktigt sant tänker jag och flyr.

Det går inte att dö långsammare än att leva.

This brick just an unthrown brick. 

The lot of it all just makes me sick.

I think. 

If you hold it in you're just gonna end up shitting yourself.

Really just holding on to an unshat shit.