People always lie

Genom ett stormigt hjärnbrus hör jag "Linn, vill du följa med ut?", och jag öppnar ögonen och försöker fokusera ögonen på bordet vars vita duk skriker ut mönster i 320. Jag skakar på huvudet, sakta men märkbart. "Linn, ska du inte med ut?" Jag viskar "nej" och tänker "tappa inte ansiktet, grabben". Ett till försök. Jag hör Kvinnans röst be honom låta mig vara ifred. Jag tänker på tappade ansikten och tänker att jag har tappat huvudet. Höjer huvudet och skakar på det igen. "Hur mår du?" "Bra." Kväljningar. Jag går med löjligt stabila steg bort mot toaletten. Samlar ihop håret och vrider ner huvudet i toaletten. Tårar förstör sminket men nu är allting bra. Jag sitter där och klockan går. Jag lyssnar på människor som är arga, som är glada, får en toalettrulle i huvudet. Öppnar dörren. Där är Muminfolket. Oroliga ögon möter mitt leende, trötta ansikte. Jag sitter kvar länge, Muminfolket avlöser varandra och rör mig med kärlek. Jag hatar att vara den som hamnar här, men känner ett lugn när det är över, ett lugn som är ganska fint.