Vin.
Jag saknar det där. Det gör ont. En känslohetsare som jagar det onda av ren vana.
Karma
Karma's just a bitch because she's been burned.
Det är ungefär som universum.
Vi lever i vår egen historia. Ibland blir det extra tydligt, som när man tar på sig sin gamla pojkväns chinos och sin ännu äldre (både i ålder och i tid) pojkväns munktröja. Plötsligt i en sal där alla är koncentrerade eller panikslagna träffas jag av tanken, att jag sitter här i min historia för att skapa min framtid. Hade jag inte träffat den ena skulle jag inte älskat den andra och hade jag inte träffat den andra skulle jag inte varit den jag är idag. Jag är här som en effekt av miljontals andra människors val och attityder. Jag, som egentligen är obetydlig, men i centrum i mitt eget liv, påverkar i min tur tusentals andra människors liv. Vi är som ringar på vattnet som flyter in i varandra men påverkan blir otydligare ju längre bort från varandra vi är. Inte mindre, bara mindre tydlig.
Larre Wirrebärre, jorresirre tjurreferreparre.
Grejen med dig Lars, är att du alltid får mig att gråta. Du får mig att känna och jag älskar dig för det, men ibland gör det för ont, det är därför jag lämnar dig bakom mig ibland. Men med hösten kommer du igen, med en sinnesstämmning som passar min. Dina ord fyller min värld.
Brain vomit.
Det bästa är att man skapar sig själv. Det värsta är precis samma sak.
Snew.
Chasing butterflies. The cold is killing them of and all we can do is watch. Watch the butterflies die. The fragile wings of the creatures who brings spring rots and becomes a part of the ground that'll soon be covered by snow. There will never be enough of them to keep each other warm and survive here. They die. They die dead. What do we chase during deadly winter?
Skriva av.
Varför det gör ont. Det gör ont för att du pratade om elektricitet med handen en decimeter från min kind. Det gör ont för att du pratade om feromoner och jag andades din lukt som en knarkare och tappade balansen i yrseltillstånd. Det gör ont för att du skrek åt mig i vinternatten att jag var dum i huvudet som inte ville erkänna att vi hörde ihop. Det gör ont för att du grät.
Det är för att du sa att du kunde få vilken tjej som helst att göra vad som helst för dig och för att jag kämpade emot dig men var helt beroende. Det är för att du pratade om nya känslor, som du aldrig känt. För att du dök upp överallt där jag var. För att mina händer aldrig fick lämna din hud. För att du viskade i mitt öra och för att du gav mig en katt fast kanin som inte vinkade.
Det gör ont för att du sa att du bara ville vara med mig. För att din vän berättade att du förvånade dig själv med att börja tänka "om Linn kommer över" istället för att "om en tjej kommer över". För att vi slogs till vi gjorde illa varandra och för varje gång vi slutade träffas och du inte släppte. För den gången vi åkte till Stockholm och du visade mig den vackraste platsen där, gick på konsert och hatade varandra hela vägen hem.
För att du tvättade mitt hår. För att jag minns den exakta känslan av att ligga på dig i ett badkar. Av att ligga på ditt golv. Att bli buren till sängen i trasigt tillstånd. För att jag grät. För att jag skrek. Det är för att du så ofta gick med på att bära mig så att jag slapp gå. Det gör ont för att jag inte vågade släppa in dig och du sa att det var därför du slutade älska mig. Det gör ont för att jag såg dig utvecklas, ständigt förändras till någonting bättre. Det gör ont för att vi hatat varandra.
Det gör ont på grund av tv-spel, skateboards, flipperspel, Fyrishov, oändliga mängder mat och nya sorts matkombinationer, tusen timmars film och tv-serier.
Det gör ont för att vi ibland förstod varandra som om vi fanns inuti varandra och andra gånger var som främlingar. Det gör ont för att du alltid pratade om saker vi skulle göra och saker du ville visa mig. Det gör ont för att du sa att du inte var van att umgås med smarta människor. Du sa att jag var nästintill perfekt. Det gör ont för att du för bara någon vecka sedan dök upp tre timmar efter att vi senast träffats och sa att du kände att du inte hade sett mig på så länge. Det gör ont för att vi började pussas igen. För att jag blev kär i dig igen. För att du inte ville vara med mig igen.
Det gör ont helt enkelt. Det var den mest intensiva relation jag haft med någon människa. När du log frågande och sträckte ut armarna idag visste jag att jag inte borde. Det var som att gå in i en vägg och det lilla jag hade hunnit bygga upp de här senaste dagarna försvann.
Det gör ont för att Frankie finns där. För att du finns överallt. Och för att en människa jag älskade så mycket mådde dåligt men jag förträngde att jag mådde dåligt för att jag var upptagen med att knarka dig.
Jag är ledsen för mina påhopp. För mina irrationella utbrott och oförmåga att tro på dina känslor för mig. Jag är ledsen för att jag var svartsjuk för att jag inte litade på dig. Jag är ledsen för att jag lyssnade när någon sa att jag kunde hitta bättre, att du ändå bara skulle vara otrogen och knarka. Han har inte sett vem du utvecklats till och jag har nog aldrig berättat det här för dig. Men jag är ledsen för så mycket.
Jag är ledsen för att jag inte kan vara din vän.
Efterväg.
Det är enkelt. Det är så jävla enkelt så länge man rör sig. Men förr eller senare stannar man upp. Tittar över axeln. Och ser. Ingen. Mina armar brinner.
Väg.
Hur länge kan en synvilla existera innan den blir symptomet för en galning? Vem dikterar kanon för livet? Varför talar alla om ärlighet när alla vill ha illusioner?
Förväg.
Du blåser i mitt öra. Du sover. Jag klarvaknar och drömmens ljud av en dörr som öppnas följer med mig in i det vakna tillståndet. Jag vrider på huvudet och ser ett ansikte i dörrspringan i hallen. Jag stirrar. Tittar bort. Tittar dit igen och ansiktet är kvar. Jag andas högt och lägger en hand på ditt bröst, beredd att väcka dig, men jag får bara ur mig ett knappt märkbart ljud. Du blåser i sömnen. Det är märkligt. Jag går upp ur sängen och konfronterar min levande synvilla, jag kan inte somna annars. Jag ser att dörren är stängd men jag måste känna på den. Stängd. Låst. Som alltid.
Ett dygn senare. Du blåser. Det betyder att du somnat. Jag håller mig på avstånd. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför kommunikationen brister så fruktansvärt i perioder. Jag förstår inte varför vi umgås. Jag förstår inte varför jag är kvar här. Jag stänger av. Som så ofta.
Alarm. Två kroppar som vägrar vakna. Armar som letar, hittar och omfamnar. Jag mumlar tyst. Du uppfattar det sista ordet och börjar berätta om nattens dröm. Jag går händelserna i förväg. Som alltid.
Jag är ensam i förväg. Och nu.
Det är liksom meningslösa meningar.
Det är som en plan och det är rätt sjukt. För jag tycker om dig så mycket. Kanske inte på samma sätt längre, för vi har skalat bort så mycket känslor. Raderat beteenden. Och jag bara vet. Att du inte vill. Jag grät i månader i dina armar när du sov, för jag ville inte tycka om dig, jag var livrädd för att fastna för dig. Men du ville pussa en flicka på en skateboard och vi kunde inte ge upp om det kändes så hårt. "Jag är kär i dig" krockade med "jag vill inte" liksom "jag är kär i dig" krockade med "var inte det". Allting har förändrats men ingenting. Det är därför jag planerar. Jag gråter inte längre när du sover. Men jag vill det när jag vaknar.
Augustitankar.
Orkelös panik är som ett viskande skrik.
Söndag.
En stabil instabilitet är ändå stabil. Så kan man resonera. Eller. Så öppnar man ögonen.
2013, fattar ni att man inte får måla naglarna hur fan man vill?
Hon vill få mig att definiera mig själv som någonting nytt. Hon vill omdefiniera min sexualitet och jag tror att hon vill att jag ska erkänna mig själv som bisexuell. Jag tycker att jag är samma människa som alltid och därför nekar jag, men konversationer stannar alltför ofta kvar i mitt huvud. Att varför nekar jag? Att varför måste en bisexualitet uttalas? Att varför spelar det roll? Jag vill ligga med en tjej. Jag vill ligga med bögar. Jag vill ligga med yngre och äldre människor. Jag vill utforska den sexuella sfären. Jag må vara homosexuell, heterosexuell, bisexuell, transsexuell, jag må tända på att slå, att bli slagen, att ha sex uppochner, att låtsas vara någon jag inte är, att ha sex offentligt, att titta på katter eller att bli dränkt. Det jag vill säga är att det inte spelar någon roll. Varsågod, placera in mig i vilket fack ni vill, om ni måste. Jag utforskar fortfarande världen och jag kommer aldrig att vara färdigstuderad. Kalla mig sexuell. Vad som kommer före (a;bi;homo;hetero) spelar ingen roll. Det spelar ingen roll för mig, därför borde det inte spela någon roll för er.
Om du lämnade mig nu.
Ibland hamnar världen snett och jag klarar inte av att räta upp den för jag har hamnat i en spiral och spiraler är inte raka, en rak spiral är en cirkel och jag vill aldrig gå runt i en cirkel för jag hatar rutiner och jag hatar att aldrig komma framåt, till någonting nytt. Någonting nytt, som att gå på konsert med någon man knappt känner.
Det var över då.
Det är över. Det är över och du är glad. Jag har precis blottat min själ. Varit onödigt öppen. För en vecka sedan grät du. Du får alltid det du vill. Och som ett knytnävsslag i bröstet inser jag att jag alltid haft rätt. Att jag alltid vetat. Att jag kan fortsätta att lita på mig själv och att jag har ingen att ta hänsyn till.
"You're smiling."
"Yes, yes I am."
Solen lyser och vi lämnar staden. Åker ifrån varandra igen.
Hur gör man för att andas?
Vilken jävla dag är det.
Du måste sluta nu. Sluta knarka. Du måste sluta nu.
Du måste sluta. Man får inte knarka människor.
(Sex är sex är sex.)
Det finns ingen ände på det hela. Det finns inget ljus och ingen tunnel att söka det i. Om det så är det sista jag gör. Det finns för många knivar. Jag är rädd för knivar men jag vet vad rädsla kan bli. Jag vet vad knivar kan göra.
Glöm inte.
"Vad ska du bli när du är stor då?"
"Jag vet inte", svarar jag för en oräknelig gång i ordningen.
Han är stor. Han får vykort från gamla elever som tackar honom för inspiration. Han har gjort så mycket och inspirerat personer som velat mer. Han har bott i Uppsala. Han har levt det liv som vi lever. Han bor här igen. Sedan många många år. Han verkar olycklig och det gör ont.
Jag tittar ut genom bilfönstret. Jag har varit här i ett dygn men jag är redan tillbaka i en mentalitet som stavas misär.
När jag blir stor ska jag bli lycklig, tänker jag, och det är allt som spelar roll.
Lördag.
Bland sugmärken och fina ord vet jag att aldrig tro för mycket. Ibland är det för mycket. Men jag vet att inte tro det.
Fredag.
En kvinna som gör mig till hennes. Och hon blir min.
