People always lie

Det är väl inte hela världen egentligen. Att dina kalsonger ligger kvar på golvet. Det är inte hela världen. Jag stängde ju av ändå. Sa till mig själv att det inte fanns någonting kvar att kämpa för. Jag förtjänar inte att bli behandlad så som du behandlat mig på sista tiden. Det gör jag inte.

 

Jag har så många brister. Men jag kan vara fantastisk. Det fick du mig att glömma. Från första gången du sa "jag är kär i dig", "jag älskar dig" och "jag tycker inte om vad vi håller på att bli", till sista "jag tycker allting känns så bra nu", "jag vill bara vara med dig" och "jag vet inte om jag tycker om dig eller är beroende av dig" har jag stängt av och på så snabbt att jag själv inte hunnit anpassa mig.

 

Om du inte vet att jag är värd bättre än att komma över när det börjar bli mörkt, om du inte känner att du vill umgås på ett annat sätt, om jag bara är intressant för att jag är bättre än ingen, då, då är svaret ja. Då ska du låta mig vara. Då vill jag inte vara en del av ditt liv.

 

När jag blir behandlad bra. Då är jag bra. Då kan jag klia dig tills du somnar. Då kan jag skratta och vara entusiastisk och leka ninja. Då kan jag berätta om träd och perspektiv och känna värme för att du förstår. När du spenderar mer tid med andra än med mig när vi umgås, då finns jag inte. Då finns bara irritation och självhat. Men då vinner du ändå, för då tycker jag inte om dig. Jag är inte kär i dig längre. Du har uppnått ditt mål, inser jag nu. Du var rädd för mina känslor och mina känslor är andra nu.