Förväg.
Du blåser i mitt öra. Du sover. Jag klarvaknar och drömmens ljud av en dörr som öppnas följer med mig in i det vakna tillståndet. Jag vrider på huvudet och ser ett ansikte i dörrspringan i hallen. Jag stirrar. Tittar bort. Tittar dit igen och ansiktet är kvar. Jag andas högt och lägger en hand på ditt bröst, beredd att väcka dig, men jag får bara ur mig ett knappt märkbart ljud. Du blåser i sömnen. Det är märkligt. Jag går upp ur sängen och konfronterar min levande synvilla, jag kan inte somna annars. Jag ser att dörren är stängd men jag måste känna på den. Stängd. Låst. Som alltid.
Ett dygn senare. Du blåser. Det betyder att du somnat. Jag håller mig på avstånd. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför kommunikationen brister så fruktansvärt i perioder. Jag förstår inte varför vi umgås. Jag förstår inte varför jag är kvar här. Jag stänger av. Som så ofta.
Alarm. Två kroppar som vägrar vakna. Armar som letar, hittar och omfamnar. Jag mumlar tyst. Du uppfattar det sista ordet och börjar berätta om nattens dröm. Jag går händelserna i förväg. Som alltid.
Jag är ensam i förväg. Och nu.
Kommentarer
Trackback
