People always lie

Jag är förlorad i intet. Men vad som alltid kommer min väg är det jag aldrig väntat mig. Någon.

Talking about it makes me wanna do it all one more time. The good and the bad.

Jag vill inte vara med i det ofrivilliga dramat. Jag vet för mycket. Ridå.

Om jag inget säger har jag inget sagt, det är ändå sagt.

Plötsligt står han där. Den första mannen som var min man. Eller? Hur stor är risken att han skulle befinna sig här, på min ö? Hur troligt är det? Inte alls. Men skägget är hans, och ansiktet är hans. En aning smalare kropp men samma hållning. Han röker. Jag försöker minnas vilket öra han hade hål i. Kanske det högra. Jag ser bara det vänstra. Sedan åker vi och badar. Var du här? Och i så fall, vill jag ens träffa dig? I think no. Våra år tillsammans ångrar jag inte, men du är ett mycket avslutat kapitel. För efter dig kom Micke.

Jag har tusen metaforer men vad hjälper det när du har 1001 speglar.

- Släpp nu.
- Ja.
- Har du släppt?
- Nej.
- Varför?
- Tänk om det blir för sent?
- För vad?
- För oss.
- Det finns inget er.
- Det finns inget oss.
- Släpper du taget?
- Ja.

Ammoniak, säger han, sprutar, luktar och grinar illa. Det är lite starkt, säger han och ser svimfärdig ut.

Jag tänker på Pojken. På dagen då han trodde att hans liv skulle förändras. Då han trodde att hans mamma hade förändrats.

Jag tänker på min dag. Den där dagen i Stockholm i mitten av den värsta tiden i mitt liv. Dagen då jag trodde att Idioten hade förändrats. Allting var som det en gång varit. Men dagen efter satt han på andra sidan bordet och väste åt mamma, att varför satt jag där och åt av hans mat, jag var inte hans att föda. Varje försök till att smita ifrån tände mammas ilska. Så där satt jag i hörnet och kunde inte göra annat än att gråta och äta. Och tacka. För att jag fick finnas till. Utan min bundsförvant som redan hade hittat en väg bort.

Uppsala. Min frihet.

Förför. Förstör. Förgör. Mig. Det står tusen noll.

Vem vill du vara?

So I told myself not to be weak, but I knew I had already started to be. I knew with every hit that I loved the pain because I wanted to punish myself for being weak, for being wrong and for letting someone be something. When I started hitting back, when i started beating in rage, when I started screaming, I knew I was beat. When I was forced down on the floor and hit again I cracked. Like a child, I was screaming and crying, arms over my face, embarrassed. Arms lifting me up, putting me to bed, holding me, saying nothing. At last, no more sobbing, and you ask if it was about the hurt that you inflicted. No, it was all anger. I was angry at the world, your friend and you. You.

En fysisk distans kan lura ett hjärta. Även när hjärtat är medveten om planen.

Med rätt musik är man odödlig. Fucking jävla odödlig.

Du sa det jag aldrig vågat fråga om. Du sa det som om det vore det enklaste i världen. "Jag hatade dig." Jag hatade mig också. Och jag älskade mig, för jag trodde att jag skulle bygga upp mig själv, men det är inte förrän nu jag börjat. Jag älskar dig än, Micke. För allt. Även det dåliga som var, hjälper mig nu.

Nu är du en evighet bort både i tid och rum. Jag är där jag aldrig varit förut. Jag gör det jag kan och gör det bra. Sen går jag hem och evigheten äter mig.

Man uppskattar att andas när man inte längre kan, tänker jag och drar djupa, brännande andetag av panikångest. När jag till slut uppehåller mig med annat, är i mitt esse och alla skrattar och jag vet att jag är tilltalande när jag inte bryr mig, då glömmer jag bort att jag inte kan andas, då andas jag och uppskattar det inte.

Och alla kläder stryper mig, kväver mig. Varje andetag är tungt och även naken blir jag fantomenstrypt. Pill to breath.

Det går att stänga av sitt hjärta, men ingenting är värre än det värsta.