People always lie

Chasing butterflies. The cold is killing them of and all we can do is watch. Watch the butterflies die. The fragile wings of the creatures who brings spring rots and becomes a part of the ground that'll soon be covered by snow. There will never be enough of them to keep each other warm and survive here. They die. They die dead. What do we chase during deadly winter? 

Varför det gör ont. Det gör ont för att du pratade om elektricitet med handen en decimeter från min kind. Det gör ont för att du pratade om feromoner och jag andades din lukt som en knarkare och tappade balansen i yrseltillstånd. Det gör ont för att du skrek åt mig i vinternatten att jag var dum i huvudet som inte ville erkänna att vi hörde ihop. Det gör ont för att du grät.

 

Det är för att du sa att du kunde få vilken tjej som helst att göra vad som helst för dig och för att jag kämpade emot dig men var helt beroende. Det är för att du pratade om nya känslor, som du aldrig känt. För att du dök upp överallt där jag var. För att mina händer aldrig fick lämna din hud. För att du viskade i mitt öra och för att du gav mig en katt fast kanin som inte vinkade.

 

Det gör ont för att du sa att du bara ville vara med mig. För att din vän berättade att du förvånade dig själv med att börja tänka "om Linn kommer över" istället för att "om en tjej kommer över". För att vi slogs till vi gjorde illa varandra och för varje gång vi slutade träffas och du inte släppte. För den gången vi åkte till Stockholm och du visade mig den vackraste platsen där, gick på konsert och hatade varandra hela vägen hem.

 

För att du tvättade mitt hår. För att jag minns den exakta känslan av att ligga på dig i ett badkar. Av att ligga på ditt golv. Att bli buren till sängen i trasigt tillstånd. För att jag grät. För att jag skrek. Det är för att du så ofta gick med på att bära mig så att jag slapp gå. Det gör ont för att jag inte vågade släppa in dig och du sa att det var därför du slutade älska mig. Det gör ont för att jag såg dig utvecklas, ständigt förändras till någonting bättre. Det gör ont för att vi hatat varandra.

 

Det gör ont på grund av tv-spel, skateboards, flipperspel, Fyrishov, oändliga mängder mat och nya sorts matkombinationer, tusen timmars film och tv-serier.

 

Det gör ont för att vi ibland förstod varandra som om vi fanns inuti varandra och andra gånger var som främlingar. Det gör ont för att du alltid pratade om saker vi skulle göra och saker du ville visa mig. Det gör ont för att du sa att du inte var van att umgås med smarta människor. Du sa att jag var nästintill perfekt. Det gör ont för att du för bara någon vecka sedan dök upp tre timmar efter att vi senast träffats och sa att du kände att du inte hade sett mig på så länge. Det gör ont för att vi började pussas igen. För att jag blev kär i dig igen. För att du inte ville vara med mig igen.

 

Det gör ont helt enkelt. Det var den mest intensiva relation jag haft med någon människa. När du log frågande och sträckte ut armarna idag visste jag att jag inte borde. Det var som att gå in i en vägg och det lilla jag hade hunnit bygga upp de här senaste dagarna försvann.

 

Det gör ont för att Frankie finns där. För att du finns överallt. Och för att en människa jag älskade så mycket mådde dåligt men jag förträngde att jag mådde dåligt för att jag var upptagen med att knarka dig.

 

Jag är ledsen för mina påhopp. För mina irrationella utbrott och oförmåga att tro på dina känslor för mig. Jag är ledsen för att jag var svartsjuk för att jag inte litade på dig. Jag är ledsen för att jag lyssnade när någon sa att jag kunde hitta bättre, att du ändå bara skulle vara otrogen och knarka. Han har inte sett vem du utvecklats till och jag har nog aldrig berättat det här för dig. Men jag är ledsen för så mycket.

 

Jag är ledsen för att jag inte kan vara din vän.

Det är enkelt. Det är så jävla enkelt så länge man rör sig. Men förr eller senare stannar man upp. Tittar över axeln. Och ser. Ingen. Mina armar brinner.

Hur länge kan en synvilla existera innan den blir symptomet för en galning? Vem dikterar kanon för livet? Varför talar alla om ärlighet när alla vill ha illusioner?

Ett dygn senare. Du blåser. Det betyder att du somnat. Jag håller mig på avstånd. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför kommunikationen brister så fruktansvärt i perioder. Jag förstår inte varför vi umgås. Jag förstår inte varför jag är kvar här. Jag stänger av. Som så ofta.

Alarm. Två kroppar som vägrar vakna. Armar som letar, hittar och omfamnar. Jag mumlar tyst. Du uppfattar det sista ordet och börjar berätta om nattens dröm. Jag går händelserna i förväg. Som alltid. 

Jag är ensam i förväg. Och nu. 

Det är som en plan och det är rätt sjukt. För jag tycker om dig så mycket. Kanske inte på samma sätt längre, för vi har skalat bort så mycket känslor. Raderat beteenden. Och jag bara vet. Att du inte vill. Jag grät i månader i dina armar när du sov, för jag ville inte tycka om dig, jag var livrädd för att fastna för dig. Men du ville pussa en flicka på en skateboard och vi kunde inte ge upp om det kändes så hårt. "Jag är kär i dig" krockade med "jag vill inte" liksom "jag är kär i dig" krockade med "var inte det". Allting har förändrats men ingenting. Det är därför jag planerar. Jag gråter inte längre när du sover. Men jag vill det när jag vaknar.