People always lie

Jag ringde min lillasyster idag och bad om ursäkt för att jag inte hade ringt på hennes födelsedag. Hon sa att det var okej, och berättade entusiastiskt om sin födelsedag och sina presenter. Sedan pratade vi om annat innan jag sa förlåt en gång till, varpå hon svarade att mamma inte heller hade ringt.

Jag funderar ofta över hur lång tid det kommer att ta innan mamma inser att hon slängt bort det viktigaste i sitt liv, sina barn. Jag undrar hur hon kommer att må när hon inser att de flesta i hennes liv inte längre finns kvar där, att de flesta har fått nog.

Det finns så lite jag kan göra för att få barnen att må bättre, efter allting de fått utstå. Det enda jag kan göra är att påminna dem om att jag finns där. Förklara att jag bryr mig om dem och älskar dem. Men jag kan inte vara deras mamma, speciellt inte nu när vi alla bor så långt ifrån varandra. De har det bättre där de är nu, men det saknas någonting i deras liv.

Vad du har gjort är inte okej. Att du helt sonika kunde lämna bort dina ungar är inte okej.

Inte okej.