People always lie

När jag började jobba på Kina i somras stod jag och Diddi och skrattade i baren när det inte fanns något annat att göra.

När jag kliver in på jobbet känner jag mig som en fånge. Alla Henrys kommentarer har fått mig att känna mig ovälkommen och oduglig. Jag minns känslan. Det var så pappa fick mig att känna mig. Det var så idioten fick mig att känna mig. Åh, kineserna i mitt liv, de är fan inte riktigt kloka. Jag säger inte många ord under dagen, för tårarna hotar att avslöja hur jag mår. Magen misshandlar mig hela dagen och Henry tittar snett på mig när han hittar mig sittandes. Jag berättar för Diddi att jag funderar på att ge upp. Ta erbjudandet om att bli sjukskriven och sätta mig och gråta hos någon terapeut med jämna mellanrum. Ge det jag avfärdat i så många år en chans.

När jag började jobba på Kina i somras stod jag och Diddi och skrattade i baren när det inte fanns något annat att göra. Idag står vi sida vid sida och tittar på ingenting. Idag gråter vi när vi kommer hem från jobbet. Och jag kan inte låta bli att titta snett på mig själv, för att jag är så jävla svag. Låter andra komma åt mig, igen.