Augustitankar.
Orkelös panik är som ett viskande skrik.
Söndag.
En stabil instabilitet är ändå stabil. Så kan man resonera. Eller. Så öppnar man ögonen.
2013, fattar ni att man inte får måla naglarna hur fan man vill?
Om du lämnade mig nu.
Det var över då.
Vilken jävla dag är det.
Du måste sluta nu. Sluta knarka. Du måste sluta nu.
Du måste sluta. Man får inte knarka människor.
(Sex är sex är sex.)
Det finns ingen ände på det hela. Det finns inget ljus och ingen tunnel att söka det i. Om det så är det sista jag gör. Det finns för många knivar. Jag är rädd för knivar men jag vet vad rädsla kan bli. Jag vet vad knivar kan göra.
Glöm inte.
"Vad ska du bli när du är stor då?"
"Jag vet inte", svarar jag för en oräknelig gång i ordningen.
Han är stor. Han får vykort från gamla elever som tackar honom för inspiration. Han har gjort så mycket och inspirerat personer som velat mer. Han har bott i Uppsala. Han har levt det liv som vi lever. Han bor här igen. Sedan många många år. Han verkar olycklig och det gör ont.
Jag tittar ut genom bilfönstret. Jag har varit här i ett dygn men jag är redan tillbaka i en mentalitet som stavas misär.
När jag blir stor ska jag bli lycklig, tänker jag, och det är allt som spelar roll.
Lördag.
Bland sugmärken och fina ord vet jag att aldrig tro för mycket. Ibland är det för mycket. Men jag vet att inte tro det.
Fredag.
En kvinna som gör mig till hennes. Och hon blir min.
Fredag.
Jag är förlorad i intet. Men vad som alltid kommer min väg är det jag aldrig väntat mig. Någon.
Tonsdag.
Talking about it makes me wanna do it all one more time. The good and the bad.
Fanta mera.
Jag vill inte vara med i det ofrivilliga dramat. Jag vet för mycket. Ridå.
Söndag.
Som sagt.
Om jag inget säger har jag inget sagt, det är ändå sagt.
Jag får ingen ordning på något.
Plötsligt står han där. Den första mannen som var min man. Eller? Hur stor är risken att han skulle befinna sig här, på min ö? Hur troligt är det? Inte alls. Men skägget är hans, och ansiktet är hans. En aning smalare kropp men samma hållning. Han röker. Jag försöker minnas vilket öra han hade hål i. Kanske det högra. Jag ser bara det vänstra. Sedan åker vi och badar. Var du här? Och i så fall, vill jag ens träffa dig? I think no. Våra år tillsammans ångrar jag inte, men du är ett mycket avslutat kapitel. För efter dig kom Micke.
Föglö Wapen.
Jag har tusen metaforer men vad hjälper det när du har 1001 speglar.
Tid. Nu.
- Släpp nu.
- Ja.
- Har du släppt?
- Nej.
- Varför?
- Tänk om det blir för sent?
- För vad?
- För oss.
- Det finns inget er.
- Det finns inget oss.
- Släpper du taget?
- Ja.
Frihetsstaden.
Ammoniak, säger han, sprutar, luktar och grinar illa. Det är lite starkt, säger han och ser svimfärdig ut.
Jag tänker på Pojken. På dagen då han trodde att hans liv skulle förändras. Då han trodde att hans mamma hade förändrats.
Jag tänker på min dag. Den där dagen i Stockholm i mitten av den värsta tiden i mitt liv. Dagen då jag trodde att Idioten hade förändrats. Allting var som det en gång varit. Men dagen efter satt han på andra sidan bordet och väste åt mamma, att varför satt jag där och åt av hans mat, jag var inte hans att föda. Varje försök till att smita ifrån tände mammas ilska. Så där satt jag i hörnet och kunde inte göra annat än att gråta och äta. Och tacka. För att jag fick finnas till. Utan min bundsförvant som redan hade hittat en väg bort.
Uppsala. Min frihet.
Till idioterna.
Förför. Förstör. Förgör. Mig. Det står tusen noll.
Fredag.
Vem vill du vara?